Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem behöver inte en hemmafru?

Jag tycker att det är så jobbigt. Jag kan inte bestämma var gränsen ska gå.
Visst är det roligt att bo fint. Men hur mycket tid är det värt att lägga ner på hemmet? Jag menar, det finns ju så otroligt mycket andra viktiga, intressanta och roliga saker som man aldrig hinner med.

Annons
Ibland har jag tänkt att jag skulle behöva en hemmafru. Någon som gör det fint där hemma medan jag knyter viktiga kontakter, gör stora insatser för samhällsutvecklingen, går på möten, tar med mamma till gymet, träffar ena kompisgänget på ridkursen och det andra på kafé för djupa diskussioner om de senaste biofilmerna.
Jag skulle behöva en hemmafru. Inte bara för att inreda, städa och göra fint, utan också för att fylla på förråden INNAN toapapperet och ketchupen redan är slut. Någon som kunde slänga tulpanerna när de ändå har vissnat, åka till pappersinsamlingen medan dörren till förrådet fortfarande går att stänga.

Jag har verkligen tänkt på det där med hemmafru. När jag bodde i samma hyreshus som min bästa väninna, upplevde jag vissa hemmafru-fördelar. Hon hade mer ordning än jag på matlagning, heminredning, föräldramöten och skollov. Vi hade barn i samma klass, hon höll koll och påminde mig om allt jag hade glömt. Nu var det väl så att vi roade oss rätt friskt också. Varannan helg var vi barnlediga, hade ordentlig fest och gick på krogen. Och aldrig behövde vi gå hem ensamma heller.

Ofta gick vi in till henne och så låg vi där och babblade halva natten om allt som hade hänt. Vi sov var för sig, men så fort vi vaknade gick vi in till varandra, smygtittade på "Sköna söndag" men framförallt fortsatte analysera kvällen innan. Det var helt underbart. Och min väninna hade TVÅ sköna soffor som stod vända mot varandra, med teven i fotändan. Det var faktiskt som inrett för våra barnlediga söndagar.

När hon mötte mannen i sitt liv kände jag mig allt en smula brädad. Och när de flyttade ihop tog hon sofforna med sig. Så småningom hittade jag en ny partner, men han hade inga soffor. Han hade i och för sig en del andra kvinnliga egenskaper. Han är ofta hemma med barnen när jag gör andra "viktiga" saker. Faktum är att han och min väninna brukar träffas hemma hos henne, när båda deras äkta hälfter jobbar över eller sköter andra "affärer". Då ligger min man och min väninna där i hennes två soffor och fikar och skvallrar. Kanske är jag för dum för att vara svartsjuk. Men på sätt och vis har jag plötsligt fått två hemmafruar.

Jag har också insett att hur man bor är egentligen så mycket mer än det egna hemmet.
Ibland är det bara två soffor som behövs och de behöver inte stå hemma hos mig. Och jag behöver inte ens ligga i dem själv.

Helen Granditsky
Redaktör för Bygga&bo
helen.granditsk@gd.se
026 15 96 41

Mer läsning

Annons