Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Byråkraater...

Annons

De flesta av oss förknippar nog fenomenet ”byråkrati” med något negativt. ”Det är så förbannat byråkratiskt”, stönar vi. När vi stångar oss blodiga mot försäkringskassan eller någon annan myndighet, oavsett hur ”kundorienterad” den påstår sig vara. ”Byråkrat” är närmast ett skällsord. En stelbent figur som antingen inte går att få tag på, eller är omöjlig att få rätt hos eller hjälp av. Salig Harning, med lång erfarenhet av fullkomligt omöjliga och insnöade tjänstemän, uttalade det ”byråkraat”, med största möjliga förakt i rösten.

Göteborgsforskaren, den till Chalmers knutne Alexander Styhre, vill vara inopportun och försöka få oss att tänka om den förtalade byråkratin i mer konstruktiva, nyanserande och mindre demoniserande termer. Han knyter an till den sociologiske klassikern Max Weber, som hade tillfälle att inifrån studera den tyska krigsadministrationen under första världskriget.

För Weber var byråkratin en rationell organisationsform, regeltillämpande och objektiv, saklig och neutral. Till skillnad från tidigare, traditionella former, kännetecknade av nepotism och godtycke.

Weber behandlade byråkratin som en, vad han kallade, ”idealtyp”: En renodlad modell att utgå ifrån vid organisationsstudier.

I verkligheten sker förstås avvikelser från denna idealtyp, något som efterföljande forskare tagit fasta på. Och som kommit att känneteckna byråkratiforskningen efter Weber. Det är som om forskarna på förhand vetat vad de ska komma fram till, de har sökt defekterna och ”dysfunktionerna”. Regisserade av demoniseringens tankefigur.

Weber kopplade byråkratin till modernitetens framväxt. En modernitet präglad av ideal om effektivitet och just rationalitet. I sin mörka, kulturkritiska sociologi förutspådde Weber en på oss väntande, isande ”polarnatt”, där effektivitet och rationalitet betyder mer än något annat, förvandlas till värden och mål i sig. Det instrumentellt inriktade samhället liknade han vid en ”järnbur”.

Han anade uppkomsten av en byråkrati ”utan människor”, en apparat där ingen tar ansvar. Man ser förstås framför sig den musgrå Eichmann, som bara ”gjorde sin plikt”, betjänade det stora maskineriet, utgjorde en kugge och ingenting annat i det. Eller lika musgråa rektorer på en närliggande högskola, lydiga uppåt, mumlande ”man måste gilla läget”, blint till praktik omvandlande vansinniga påfund.

Styhre berör det intressanta ämnet ”postbyråkratiska” organisationer, typ projektbaserade eller virtuella (i form av nätverk där allt sker digitalt, inga fysiska kontor) sådana, där den regerande principen är ”frihet under ansvar”.

Vi tror oss friare än den fyrkantige, i formella regelverk instängde byråkraten, men den självdisciplinerande organisationstypen är i själva verket mer ofrihetsskapande än den klassiska byråkratin. Under ”postbyråkratiska”, till synes lössläppta former arbetar vi mer – inte mindre. Vi behöver inga chäfer eller överbyråkrater, vi är självexploaterande. I det perspektivet kanske den dödförklarade byråkratin är att föredra... Häpp!