Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Calaisa

Annons

De fyra ack så charmiga Malmötjejerna i Calaisa vill med sin andra fullängdare vara en salig blandning av irländsk folkmusik och Nashvillecountry, men på ett nästan fascinerande sätt lyckas de missa båda stilarna med precis det avståndet som systrarna Troedsson kan kasta en stålsträngad gitarr. De tio låtarna på plattan blir en rad mer eller mindre svängiga kärleksakter där man får uppfattningen att alla fyra tjejerna ska få minst en ja-vill-inte-ha-dig-tillbaka-låt var. Producenten till denna produkt är Per Sunding, och det hörs tydligt att han dragit med sig en stor portion Cardigans med sig in i studion. Det är proffsigt, ofta snyggt, men aldrig intressant. Trots att man faktiskt SER en fiol på skivomslaget används den i stort sett aldrig. Där dessa tjejer ska uppvisa en musikalisk resa kommer de ändå inte längre än till iTunes där de lyssnar på Dixie Chicks i midiformat. Varför dessa fyra uppenbart talangfulla musiker inte kan kräma ur sig någonting intressantare än det här förstår jag bara inte.
Bara genom att hålla mig till bokstaven M bland svenska kvinnliga artister kan jag spontant nämna två som gör det Calaisa gör fast bättre: Marit Bergman, Miss Li.
PER WALLIN