Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Camus 40 år senare

Annons

För 69 år sedan kom romanen på franska. För 63 på sedan på svenska. Delfinpocketupplagan, tredje upplagan november 1964 är det exemplar jag läst några gånger, första gången 1969, då jag fick boken som premium, på våren när ett år återstod av gymnasietiden. Det var nog Lena Ödéen, min svensklärare på Vasaskolan som tyckte att jag skulle ha den. Det skulle jag. Den sommaren arbetade jag på Bos, Bostadsbolaget på Skutskärsverken.

Det var en het sommar, minns jag och mitt arbete vara att skrapa, mönja och måla piskställningar och att slå dikesrenar med lie, sota några pannor och vara passopp åt en rörmokare.

Några timmar om dan gick det att stjäla sig undan för att läsa. ”Främlingen” läste jag och läste jag om och snart blev Sandbankarnas strand – dit jag cyklade för att svalka mig till lunch efter ett svettigt arbetspass med lien i dikesrenarna nedanför Torget i Skutskär – förvandlat till sandhetta i Algeriet. Mersault hette han, främlingen. Mer - hav, sault - salt. Så tänkte jag. Salt svett och längtan till havet och kastade mig i.

Oförglömlig läsning, som några böcker kan vara och nu, 40 år senare en annan ”Främlingen” i näven. Visst, Albert Camus är fortfarande författare till det franska originalet, men översättningen är en annan, gjord av Jan Stolpe – och romanen är en annan och mer, något jag trodde var omöjligt. En favoritbok som blir än bättre i ny språkdräkt.

Mersault får nu heta Meursault som i originalet och Sigfrid Lindströms vänliga och mjuka översättning lämnar plats åt Jan Stolpes vassare tolkning. Stolpe spikar fram meningarna, som vore de teser att begrunda. Språkdräkten lika trasig som Meursault, stående utanför tillvarons ström av ingrodda föreställningar och ritualer. Meursault, som inte vet vilken dag hans mamma dog, Meursault som bryter sedvänjan att se den döda vid vakan och inte förstår sorgens nödvändighet. Meursault som vill vara i fred. Meursault som inte förmår visa kärlek till den längtande Marie. Meursault som skjuter en arab på badstranden och sätter dessutom fyra skott till i den döda mannen. Meursault som inte klarar hettan. Meursault, är han Främlingen eller är tillvaron Främlingen?

Och olyckan som anfaller och blir befrielse. Han döms ju till döden och han tycks inte bry sig och det tycks som att vittnesmålen om hans frånvändhet och kyla vid moderns kista är mer anledning till dödsdomen än mordet på araben. Meursault, som inte vill vara ensam vid avrättningren. Meursault som vill ha många åskådare vid avrättningen och de får gärna visa sin avsky, bara han inte förblir ensam.

Bengt Söderhäll