Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Caroline blev frisk - nu vill hon hjälpa andra

Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt, ABK, har fått en lokalförening i Gävle.
Hit kan de som är drabbade av ätstörningar, anhöriga eller andra vända sig med funderingar eller för att få stöd.
Caroline Lundvik är en av initiativtagarna och kontaktperson. Hon blev frisk efter flera års anorexi.
– Jag brinner för det här, vill inte att någon annan ska må så dåligt som jag gjorde, säger hon.

Annons

Hon mår bra i dag, håller sjukdomen borta.

Men hon klarar inte att gå på gym och hon äger ingen våg. Caroline vill inte fastna i jämförandet och tävlandet mot sig själv igen.

– Jag mår bra nu, jag vill inte tillbaka, säger hon.

Lokalföreningen till Anorexi/Bulimi-kontakt håller på att byggas upp lokalt. Än så länge finns ingen fast lokal. Men Caroline är entusiastisk, vet att det finns ett behov av föreningen. Hon är utbildad hälsopedagog och skrev sin C-uppsats, tillsammans med en klasskompis, om ätstörningar.

Det var så tanken föddes att starta föreningen. Än så länge är de bara fyra tjejer som gör vad de kan för att hjälpa och stötta.

– Vi erbjuder föreläsningar, anhörig- och stödgrupper och telefontid än så länge. Jag hade önskat att det fanns när jag själv var sjuk, säger hon.

Hon blev sjuk i slutet av högstadiet. Hon tränade mycket samtidigt som hon var högpresterande i skolan.

I nian tyckte hon att hon behövde gå ner några få kilon för att nå idealvikten. Men idealet flyttades hela tiden och plötsligt hade hon tappat 15 kilo utan att ha varit överviktig från början.

Anorexin höll henne i ett fast grepp under hela gymnasietiden. Det tog tid innan någon märkte något.

Caroline blev snabbt duktig på att dölja sjukdomen och alltid ha förklaringar och svar till hands om någon ifrågasatte att hon aldrig åt eller att hon tränade mycket.

– Det är inte lätt för omgivningen att upptäcka sjukdomen och framförallt inte att konfrontera den som är sjuk. Man förnekar, smusslar och gömmer. Jag var helt fixerad vid mat, träning och vikt. Jag läste alla tidningar och bilagor om det och jag vägde mig hela tiden, hade jag druckit ett glas vatten så vägde jag mig. Det blev en väldigt ond spiral.

Kropp och psyke tog rejält med stryk.

– Det märktes tydligt på hår och naglar. Jag hade problem med ryggen och njurarna fungerade inte som de skulle. Jag hade inte mens på tre år, berättar hon.

Till slut fick hon nog.

– Jag insåg att jag inte ville leva som jag gjorde. Det finns så mycket annat i livet. Jag var ledsen eller deprimerad hela tiden och hade överhuvudtaget inget socialt liv, det går ju inte när man är så manisk. Man kan inte tänka på någon annan eller älska någon annan. Man tänker bara på sig själv, men hatar sig själv.

Tack vare familj, vänner och Kristallen, behandlingsenheten för ätstörningar i Gävle och pojkvännen Danne, kunde hon kämpa sig tillbaka till ett normalt liv.

Hon har varit frisk i tre år nu.

– Det var svårt och man måste vilja själv. Jag har lärt mig leva med de negativa tankarna, att stå emot dem när de kommer, de sätter sig som troll på axeln. Jag klarar det nu, för att jag har blivit så stark. Men det behövs också människor omkring. Ensam är inte stark. Men många kan klara av att leva med sin ätstörning hur länge som helst nästan. Men då mår man också dåligt och är ensam. Med ångest hela tiden. Ångesten är det värsta jag varit med om.