Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Chefredaktören: Ingenting blev som jag tänkt – men livet återvänder och sommaren är nära

Artikel 40 av 42
Chefredaktörens krönikor
Visa alla artiklar

Nu skymtar ljuset i tunneln – igen. Hoppet gryr, livet återvänder och sommaren är nära.

Ingenting har riktigt blivit som jag planerat sedan jag började på Gefle Dagblad. Men för vem har det senaste dryga året blivit det?

När jag tillträdde som chefredaktör sista veckan i november 2019 var en av mina ambitioner att vara på plats i Gävle och Gästrikland mest hela tiden, en annan var att träffa mycket folk.

Vi drog direkt igång med nya tag på Gefle Dagblad, satsade mer på lokala nyheter och berättelser, samt tog nytag om papperstidningen. Jag tog visserligen en kort ledighet över jul- och nyårshelgerna, fortsatte i januari, tog en ny paus under en sedan länge inplanerad resa för att besöka min son, som bodde i Singapore, och sen kom pandemin.

Alla våra liv ändrades.

Min gamla faster blev sittande ensam, med hemtjänst, i sin lägenhet nästan fram till dess hon dog. Månad efter månad. Bara på slutet kunde jag hälsa på. Inför döden, på sjukhuset, fick jag hålla hennes hand som närmaste anhörig. Inplastad och med både munskydd och visir. I tio minuter hann vi ses. Dessförinnan var jag portförbjuden på avdelningen.

Ingenting har varit sig likt.

Ungdomar får mycket skäll i sociala medier för att bryta mot regelverk, medan jag ser dem avstå. Låta bli att gå på krogen, tacka nej till sammankomster, låta bli att resa, träffas, umgås. Studera i ensamhet på distans i en helt ny stad, eller söka jobb i ett samhälle som skurit ner. Och de som tar studenten i år har spenderat snudd på halva gymnasietiden på distans. Vad får det för konsekvenser, för kunskapen och betygen, för den fysiska och psykiska hälsan, för framtiden?

Jag ser syskon och vänner slita dag efter dag på sjukhusen. Jag hör om hjärtan som rusar och om frustrationen när tiden för återhämtning uteblivit ännu en gång. Jag ser förtidspensionären njuta i vårgrönskan efter att uppsägningen lämnats, då orken att vårda tagit slut.

Jag ser vänner dela gamla bilder från tider då vi umgicks i sociala medier. Och jag reagerar på att folk står så förskräckande nära varandra.

Kommer livet någonsin mer bli sig likt? Jo, jag tror det, och att det går fort.

För jag imponeras av vilken anpassningsbar varelse vi är, vi människor! Vilken livskraft vi ger prov på när vi sluter oss samman, förändrar oss inför ett nytt hot. Över hela jordklotet har vi agerat.

Och äntligen! Nu ser vi en ljusglimt i tunneln igen. Vi kan långt ifrån ropa hej. Det är inte över denna gång heller, inte än. Men ... hoppet gryr. Igen.

I torsdags kom nyheten att smittskyddsläkare Shah Jalal planerar att lätta på restriktionerna här hos oss. Allt fler är vaccinerade. Antalet smittade har minskat. I lördags gick studenterna på bal igen, anpassad och annorlunda men ändå, de firar. Vaccinerade mor- och farföräldrar kramar åter sina barnbarn, snart kan barnen spela fotbollsmatcher igen. Livet återvänder och sommaren är nära.

Det ljusnar nu.