Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Chokladexpert med smak för spänning

Gudarnas föda – den som dödar.

Det är titeln på den spänningsroman som Gävles egen chokladdrottning Anna-Sofia Wallström ger ut i augusti. Boken handlar inte om choklad i sig, men innehåller tydliga spår av kakao.

Annons

Det är ju inte direkt så att hon, som trebarnsmor, egen företagare och plantageägare, plötsligt upptäckte att hon hade jättemycket tid över och kom på att hon ville skriva en bok. Det var hennes dagboksanteckningar från Haiti, dit hon organiserade hjälpsändningar efter jordbävningskatastrofen i januari 2010, som satte allt i rullning.

– Jag skriver alltid när jag reser. Efter jordbävningen var jag Haiti i två svängar under 2010. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade skrivit jättemycket. Först tänkte jag att jag kunde använda det för att skriva något till alla som stöttat mig. Sen såg jag det; ”men vänta nu, här finns ju en historia att berätta”, tänkte jag. Jag började forma ett skelett till historien. Så började det.

Dagen efter Alla hjärtans dag – en stor dag för en chokladmakare – började hon skriva på riktigt, berättar hon.

– Jag skrev på kvällar och nätter och följde slaviskt att jag måste skriva ett visst antal ord varje dag.

Samtidigt jobbade hon lika mycket som tidigare. Det blev 575 sidor.

– Jag var väl inte så kul för min familj och jag försummade verkligen mina vänner. Men jag kan ändå inte säga att jag försummat mitt sociala liv, jag har ju levt med mina karaktärer. De blev mina bästisar. Det uppstår nåt slags kemi mellan en själv och karaktärerna. Den känslan är grym, helt enkelt.

Berättelsen tar avstamp i jordbävningen i Haiti och är påhittad men är inspirerad av verkliga händelser. Huvudkaraktären Mira Wallin, som driver ett chocolaterie i Gävle, reser till Haiti för att arbeta i kakaodjungeln. Hon dras in i en kriminell, internationell härva där narkotika smugglas i skydd av kakaohandeln. Plötsligt försvinner hon. Händelsen väcker stor uppmärksamhet i medierna.

– Många kommer förstås att tro att Mira är jag, men det är det inte. Mira är bättre än jag; snällare och lite mer samlad. Alla personer, utom en historisk, är påhittade. Däremot har jag stoppat in mig själv i många karaktärer, även de manliga. Det finns även journalist i boken, Mikaela Måns, säger hon.

Först ändrade hon Mira Wallins hemort från Gävle till Örnsköldsvik.

– Men sen ändrade jag tillbaka till Gävle. Gävlebon kommer säkert att känna igen sig.

I samband med boksläppet byter hon efternamn till Winroth.

– Det är ett gammalt släktnamn, från gammelmorfar som jag känner mig mer hemma i.

Den historiska person som är den ende som inte är påhittad är Bartolomé de Las Casas.

– Jag snubblade över honom i researchen. Han var en av de första kolonisatörerna i början av 1500-talet på Hispaniola, som ön heter som Dominikanska republiken och Haiti ligger på. Jag såg suddiga målningar av honom på väg till plantagerna och började läsa om honom. Det visade sig att han, när han kom till ön, bland annat fick den mark som jag har i dag. Han kämpade för indianerna och deras villkor, mot slaveriet. Han skrev också böcker om kolonisatörernas övergrepp, säger hon.

I boken har ett brev från Bartolomé de Las Casas en nyckelroll.

Handlingen utspelar sig i Haiti, Sverige och USA. Boken är del ett i en trilogi.

– Jag är faktiskt skitnervös. Det var jättekul att skriva men sen fick jag panik och tänkte att folk kommer väl att skratta ihjäl sig åt min svenska och mitt språk. Jag är väl rädd att man ska tycka att det är lite töntigt. Jag har ju aldrig skrivit på det här viset tidigare. Jag har inte ens tid att läsa böcker, men jag lyssnar på mycket ljudböcker. Det jag hoppas på är att boken, böckerna, ska väcka tankar om de villkor så många människor lever under, att man kanske funderar över vad mänsklighet egentligen är.

En del av intäkterna kommer att gå till ett projekt för utstötta flickor i Kamerun, som hon är engagerad i sedan 2008.

– Kan jag sälja 1 000 böcker så innebär de att tusen barn får en skolbok. Det tycker jag är häftigt.

I slutet av september presenterar hon sin bok på bokmässan och föreläser under rubriken ”Kriminell kakao”.

– Jag föreläser på lördagen, direkt efter Jan Guillou, vilket känns lite läskigt. Jag har förstått att jag har fått en väldigt bra monterplats, bredvid DN.

Hennes resor till kakaoodlingar i Afrika har gjort henne desillusionerad, men samtidigt djupt engagerad i kakaoböndernas situation.

– Den största delen av den choklad som produceras i världen smakar inte gott om man vet hur människor, väldigt många av dem barn, far illa på vägen. Jag vill kunna njuta av choklad utan mänskligt lidande. När jag började göra choklad ville jag åstadkomma fantastiska, bevingade smakupplevelser, men det naturliga var viktigt. Då visste jag inget om eländesfaktorn, säger hon.

På resorna mötte hon barn som förlorat armar eller ben i kakaoproduktionen och bönder som levde i misär och var helt beroende av dem som tjänar de stora pengarna.

– Först bestämdes jag mig för att sälja alltihop och lägga av. Men sen tänkte jag att nej, jag ska använda mig av min kunskap och försöka bidra till en förändring. Men det är jättesvårt att kombinera etik och kapital. När det gäller kakaohandeln är det så starka krafter som styr. Över 80 procent av alla kakao kommer från kakaobältet längs ekvatorns i Afrika. Det är också där de värsta övergreppen sker. Egentligen är omkring tio stora bolag som styr all kakaohandel i värden, säger hon.

Sin egen choklad har hon kontroll på. Kakaobönorna fraktas till Schwyz i Schweiz där de varsamt blir till choklad i en fabrik med maskiner från slutet av 1800-talet.

Rättvisemärkning och Fair Trade funkar bättre i teorin än i praktiken, tycker hon.

– Problemet är att det kostar bönderna väldigt mycket att använda sig av märkningen. De 146 bönderna kring mig kostar det 50 000 svenska kronor per år. Det är pengar en kakaobonde inte har. De flesta bönder har små plantager. För de pengarna skulle jag kunna hålla flera skolor igång för. Men en sak är jättebra med Fair Trade och det är att det belyser problematiken och visar industrin att det finns ett intresse för att handla etiskt. Det bästa vore om man fick bort mellanhänderna, som sitter som stora drog- eller kakaobaroner på sina gods.

Anna-Sofia är 44 år. Hon utbildade sig först till energiingenjör och jobbade också som ingenjör några år i Stockholm innan hon drog iväg till New York. Tanken var att hon bara skulle stanna några månader tillsammans med en kompis. Genom kontakter fick de låna en penthouselägenhet på Manhattan. Ägaren, skådespelerskan Christina Lahti, fattade dock tyckte för Anna- Sofia och frågade om hon inte vill stanna och vara hennes allt-i-allo.

– Så jag blev kvar några år. Det var en väldigt kreativ och rolig tid. När jag kom hem och skulle börja jobba med ett vanligt jobb igen kände jag mig instängd. Nä, nu startar jag eget, tänkte jag utan att veta vad jag skulle göra.

Efter några stickspår upptäckte hon sin fascination för choklad och blev fast.

– Jag har hittat mig själv i det här. Jag kommer aldrig att släppa chocolateriet och jag inte se att jag nånsin lämnar Gävle.

Och nu släpper hon alltså sin första bok. Hon är beredd på kritik och tror att hon kan hantera den även om den inte är odelat positiv.

– Jag får brev ganska ofta där jag fått höra hur dålig jag är, att jag borde byta bransch och elaka saker i största allmänhet. Det är klart jag kan bli ledsen också, men jag är ganska luttrad. Å andra sidan är boken skriven utifrån mig själv. Det är mina ord. Det kanske blir svårare då. Jag vet inte. Vi får se.