Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chuck är kungen

Annons

Jag läser inte Chuck Klosterman. Jag slukar honom. Girigt, som en vardagssnortande finansman på en kokainbuffe, drar jag i mig så mycket jag bara kan, så snabbt det bara går. Ruset är ungefär det samma – tidsuppfattningen blir lite skev, huvudet klarare och jag känner mig betydligt smartare.

Förra veckan tog jag ett återfall till 00-talets starkaste populärkulturella drog. Jag började läsa Chuck Klosterman igen. Den här gången blev det den svenska översättningen av ”Sex, drugs & Cocoa Puffs”. Och med ens insåg jag två saker som jag egentligen redan visste: Chuck Klosterman har A) samtidens skarpaste hjärna och B) USA:s vassaste stilistik sen Kinky Friedman krafsade ihop ”Elvis, Jesus & Coca-Cola”. Han är helt enkelt lika briljant i sina analyser och reflektioner, som han är som författare och skribent.

Att läsa Klosterman förklara hur The Real World – och i förlängningen alla andra större dokusåpor – påverkat personlighetsutvecklingen hos en hel generation eller gå igenom hans noggranna dissekering av meningen med spelet The Sims fyller dubbla funktioner: Det är både underhållande och enormt uppfriskande.

Man börjar se helheten. Förstår sammanhanget. Det i grunden vidriga uttrycket infotainment har äntligen fått ett användningsområde.

Om man inte gillar Chuck Klosterman så gillar man inte heller sin samtid. Eller, så vill man helt enkelt inte förstå vår nutid. Men det finns en enorm paradox i alla populärkulturella analyser. Ju bättre dom är, desto mindre relevanta kommer dom att bli över tid.

Chuck Klosterman är så detaljerad, noggrann och initierad att hans träffsäkra essäer och romaner troligtvis inte kommer att kunna avkodas av dom som inte har levt under hans samtid. Och egentligen ska man helst även ha den amerikanska populärkulturen som modersmål, för att inte gå vilse i hans korsrefererande namedroppande.

Med tanke på att bara en bråkdel av Klostermans referenser och analyserade fenomen kommer att bli en del av den allmänna folkkulturella historieskrivningen kommer kommande generationer troligtvis att känna mindre samhörighet med hans skrifter, än vad valfri svensk 90-talist i dag gör med Åsa-Nisse-filmerna.

Och det är därför det gäller att sluka sin Chuck Klosterman så fort det bara går. Det handlar om att tugga noggrant, men svälja snabbt. Det gäller att passa på medan det fortfarande smakar relevant. Men det är egentligen att börja i helt fel ända.

För vill man bli en lika skarp konversatör som Klosterman – och det vill väl egentligen alla som läser honom – så räcker det ju inte med att plöja originalet. Då ska man ju fokusera på att peta i sig exakt lika mycket populärkultur som författaren själv gör.

Fast jag nöjer mig med ett och annat återfall då och då. Redan för flera år sen insåg jag att jag inte kommer bli någon Klosterman. I en värld där Chuck Klosterman är den populärkulturella diskussionens motsvarighet till Barcelona nöjer jag med att vara en hobbylallande division tre-spelare med ljumskproblem. Självinsikt är ju också en insikt. Och en rätt bra sådan.

HÅKAN DURMÉR