Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Cilla klär på filmstjärnorna

Med filmen ”Män som hatar kvinnor” kommer Cilla Rörbys namn att flyga över världen. Filmen går redan i hela Norden. Nu väntar Italien, Tyskland, Frankrike och England. Cilla har gjort kostymerna, både till filmen och till de två TV-serier som också är färdiga och som kommer att visas efter jul.

Annons

Vi ses i Gamla stan i Stockholm, hos Cillas agent.

Det är rätt nyligen som Cilla skaffat sig agent. Tidigare har hon skött allt jobbraggande själv. Och det har gått som smort för Gävletjejen som redan när hon var liten satt och kollade på film med sin pappa.

Cilla är en tjej som syns. Illande rött hår uppsatt i tofsar. Liten lustig kjol över jeansen. Röd- och blåmönstrade små skor. Det är säkert helt rätt ur modesynpunkt, för det är en bransch som Cilla behärskar in i minsta detalj.

Rödhårig har hon varit de senaste 14 åren och det har blivit hennes varumärke. Alla kommer ihåg kostymören med det röda håret.

Bakom varumärket hittar jag en hängiven, passionerad kvinna, verbal, kompetent och ytterst social.

Och det måste man nog vara i hennes yrke.

Till 40 procent handlar det om att vara psykolog, säger hon. För om skådisen är på dåligt humör är det kostymören som drabbas. Då kan plötsligt koftan klia eller kavajen kännas för trång.

Cilla vet hur man hanterar sånt. Hon låtsas fixa litet och genast känns allt bättre.

Att jobba med skådespelare är något som Cilla bara älskar. Och i Millennieserien har hon dessutom fått jobba med den skådespelare som hon gillar allra bäst, nämligen Noomi Rapache.

De har jobbat tillsammans tidigare, i TV4-serien ”Labyrint” som var en storsatsning som floppade.

Nu fascinerar Noomi filmpubliken som Lisbeth Salander. Och redan har hennes tuffa stil, med skinnjacka, skapat mode i Paris.

Cilla har med sig Lisbeths kläder och visar hur hon jobbat för att få nitarna att sitta perfekt och för att få jackan att se sliten ut på exakt rätt sätt.

Under inspelningen blev det plötsligt ont om tid och Cilla ställdes inför en till synes omöjlig uppgift. Plötsligt behövdes det två exakt likadana skinnjackor eftersom en stand-in behövde den ena för att spela in motorcykelturer i Hälsingland medan Noomi spelade sina scener i Stockholm.

– Jag trodde inte att det skulle gå, men allt brukar fixa sig. Jag hittade en till, exakt likadan med ett undantag. Det var en herrmodell, så blixtlåset sitter på andra sidan. Det kan nog den som är uppmärksam upptäcka, säger Cilla.

Kostymör är ett ovanligt yrke men det var det Cilla ville bli. Hon har hamnat precis rätt och om hon skulle tvingas välja något annat skulle det vara att bli filmfotograf.

Cillas pappa var lärare i svenska på Högskolan i Gävle och på sin fritid amatörfotograf och filmälskare. När framför allt Ingmar Bergman-filmer visades på TV var det högtidsstunder hemma hos familjen Rörby. Pappa kommenterade ofta ljussättning och andra aspekter på filmen, vilket öppnade ögonen på Cilla.

Så fascinerad blev hon av ”Fanny och Alexander” att hon lade beslag på tidningen Röster i radio för att riktigt njuta av bilderna från filmen. Den hittade hon nyligen hemma hos föräldrarna i Gävle.

Hon gillade också att fixa och klä ut sina Barbiedockor.

Men från allra första början var det skådespelare hon ville bli. Ända tills hon sökte till en scenskola och skulle läsa dialoger.

Att sy och fixa med kläder passade henne bättre. Hon utbildade sig först i Sandviken och kände att hon hade hamnat rätt och fick en fantastisk lärare, Britta Ahlrot.

Sen jobbade hon som designer ett par år, bland annat med att designa slipsar till olika uniformer, flygbolag och Systembolaget till exempel, innan hon kom in på Beckmans i Stockholm.

Där gick hon i tre år och under den tiden sög hon i sig allt hon kunde.

– Jag visste att det var under de åren som jag kunde experimentera och göra allt möjligt. Då hade jag tid att leka och det var fruktansvärt roligt. Sen skulle allvaret börja när jag måste försörja mig.

Hon började med att göra kläder till reklamfilmer, först sex för Ericsson. Sen har hon gått vidare och nu har hon en gedigen meritlista bakom sig.

Men klanta sig kan hon inte göra.

Nya uppdrag får hon på rekommendation och för att hon nu är välkänd i branschen.

– Jo, det har jag hört. Men filmen har inte gått upp där än. Det är böckerna som dragit igång den trenden. Böckerna är oerhört hajpade i Frankrike. Där räknar man med sju miljoner besökare, redan innan filmen gått upp. De har varit här och intervjuat skådespelarna. De är galna, som tokiga i det här. De gillar att actionhjälten är en liten kaxig tjej.

– Ja, det har jag. Men bara en som jag inte kom överens med alls. Han hatade mig och det var ömsesidigt. Han har uttalat sig i tidningar att han hatar kvinnor och kommunister. Om jag hade läst det innan han kom till mig hade jag kunnat ta det. Han var obeskrivligt otrevlig från första början.

– Ulf Brunnberg. Jag har inskrivet i kontrakt att han aldrig får vara med i någon film som jag jobbar med. Jag har ju viss makt där och har avrått från att engagera honom. Och han var inte bara otrevlig mot mig.

– Ja, Noomi Rapache. Vi har jobbat ihop både med Labyrint och Millenieserien. Alla i den serien är jättetrevliga. Sven-Bertil Taube var så söt. Jag älskar de äldre gubbarna. De tar tid på sig och ska prata. Och de är så professionella.

– Ja, det fick jag precis när jag hade börjat jobba som kostymör. Han var planerad. Efter barnledigheten började jag jobba med en tv-serie. Nu har jag honom varannan vecka och den tiden är helig. Jag har ogärna barnvakt så han får vara med ganska mycket på mitt jobb och det tycker han är roligt. Hans pappa bor i närheten.

– Det börjar med att jag läser manus flera gånger och börjar få en känsla för personerna. Då är skådespelarna oftast inte utsedda. Jag skriver ner alla karaktärer och vad jag tycker. Sen sätter jag mig och klipper ut bilder som jag gillar och gör ett kollage. Sen tittar jag och försöker vara nollställd. Där kan jag se strukturer och får en magkänsla för vad som är rätt. När man gör en film kanske människorna ska vara väldigt trendiga. Men filmen kommer först ett och ett halvt år senare medan jag måste köpa grejerna nu. Hur modet ser ut när filmen kommer kan jag inte ha en aning om. Därför är magkänslan viktig. Sen går jag ut på stan och handlar kläder, i olika butiker och till Myrorna.

Jag har kort tid på mig, kanske en månad och under den tiden ska jag läsa manus, gå på möten, ha provtagningar, leta plagg, sy. Provtagningar suger energi för det är då man lär känna skådespelaren. Det är mycket som ska funka, speciellt i polisserier när det är skottlossning och kläderna ska fungera vid många omtagningar. Men nu vet jag att allt löser sig. Sen är det oftast ont om pengar.

– ”Upp till kamp”, en tv-serie från Göteborg i fyra avsnitt, från åren 1965, 1968, 1973 och 1975-76. Den har vunnit jättemånga priser, även utomlands. Alla i branschen har sett den och det är bra för mig. Där hade jag att klä 4 500 människor från topp till tå. Jag har aldrig någonsin jobbat så mycket. Tvättmaskinerna gick dygnet runt. Det var samma regissör som gjorde ”Lasermannen”, Mikael Marcimain. Han är min stora favorit att jobba med.

– Också hemskt rolig, just för att det är kul att jobba med något som är så himla långt. Jag jobbade ett år med den serien, till januari nu i år. Där ska kläderna vara trovärdiga och man ska hålla sig till böckerna.

– Det vill jag inte. Jag vill jobba i Sverige. För det första har jag mitt kostymförråd här i Stockholm. Här känner jag människor som jag kan låna kläder av privat. Här i Sverige vet jag var allt finns, alla pyttesmå affärer och små loppisar. Man har sina vattenhål där man hittar bra grejer. Kostymörer kanske dessutom jobbar på ett annorlunda sätt utomlands. När man jobbar med svenska skådespelare kan man också referera till saker som vi har gemensamt.

– Kanske inga förebilder bland kostymörer. Jag inspireras av personer som råkar vara regissörer, som John Waters från USA. King of Trash kallas han också. Och Tim Burton. Allt han gör är så konstnärligt, alla bilder och färger.

– Att trivas så bra som möjligt hela tiden. Om jag är glad varje dag är det bra.

– Som nu.