Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Clay Ketter bygger sin konst

Annons

Snickaren som blev konstnär. Så ser klichébilden av Clay Ketter ut.

När Moderna museet nu gör en stor och bred separatutställning med hans verk hoppas han att bilden ska nyanseras - och kompliceras.

Det är sant att Clay Ketter nästan alltid använder material från byggarbetsplatser i sina verk. I stället för färg och pensel har han jobbat med Ikeamoduler, gipsskivor och spackel.

Och visst var han under en period verksam som snickare och byggnadstekniker på bland annat Rooseum i Malmö.

Det är detaljer som är tacksamma att lyfta fram för den som beskriver hans konstnärskap.

Inte lika ofta nämns det att Clay Ketter utbildade sig till konstnär i New York innan han flyttade till Sverige och arbetade parallellt med konsten samtidigt som han byggde utställningar åt andra.

– Folk vill gärna ha en förenklad bild, ett gyllene handtag att hålla i. I åratal har jag haft förståelse för den bilden och låtit det rulla på. Men det vore verkligen tjatigt om det fortsatte efter den här utställningen, säger Clay Ketter.

På Moderna museets utställning visas några av de tidiga verken, de som blivit lite av hans signum.

De slutna Ikeaköken, perfekta men livlösa, ”wall-paintings” av spacklade och tejpade gipsskivor, ”spårmålningar” som består av riktiga väggar där kakel avlägsnats och färg målats på i olika lager.

Men utställningen koncentreras framför allt på nyare verk av Clay Ketter. Verk som definitivt vidgar bilden av hans konstnärskap. I serien ”Gulf Coast Slabs” har Clay Ketter tillsammans med fotografen Nils Bergendahl fotograferat husgrunder på den orkandrabbade Gulfkusten i USA.

Inspiration till serien fick han när han såg en bild i Time Magazine av förstörelsen efter orkanen Katrina.

– Jag insåg att det var en väldigt laddad situation där nere, men det jag såg var att det låg en massa små Clay Ketter-målningar där på marken. Det var en väldigt kall och beräknande reaktion, samtidigt som jag förstod hur dramatiskt det varit, säger han.

I den journalistiska rapporteringen från katastrofområdet hamnade New Orleans i blickfånget. Clay Ketter valde att i stället dokumentera förödelsen längs hela kusten.

– Mississippi låg närmare mitt eget hjärta, det var en medelklasstragedi. Det fascinerade mig eftersom medelklassen jobbar så hårt för att skydda sig själv, i kärnfamiljen strävar mamman och pappan jättehårt för att betala försäkringar som ska skydda familjen från omvärlden. Sedan kommer den här stormen. Det är nästan bibliskt. Vi lever i en illusion av att vi är skyddade.

Fotografierna i ”Gulf Coast Slab”-sviten är förföriskt vackra, skulle nästan ha kunnat passera som abstrakta målningar, om man inte plötsligt insett att den där vackra formen en gång var ett hus, att det dekorativa mönstret är ett parkettgolv som förvandlats till plockepinn.

Samma blandning av dekorativ skönhet, perfekt ordning och ett skrämmande underliggande hot finns i de verk som består av dockskåp vars väggar fläkts ut.

– Jag började arbeta med dockskåpen 2003. Vid det här laget har jag slaktat 75-80 stycken. Oftast är det Lundby-dockskåp, det är en modell som tydligt speglade folkhemmet.

I det helt nya verket ”Anywhereville” har 14 sådana dockskåp placerats på rad, i en prydlig liten förortslänga, som för tankarna till filmer som ”Välkommen till Pleasantville”.

Men fyra av husen ser inte ut som de andra – de är svartbrända och förstörda. Ordningen är satt ur spel.

Clay Ketter har inget emot att beskrivas som en sociopolitiskt intresserad konstnär.

– Jag är en sociopolitiskt intresserad människa. När det lämpar sig så inför jag det i min konst. Men jag vaknar inte upp på morgonen och bestämmer mig för att göra sociopolitisk konst, säger han.