Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cp-skadad och ensam mamma – då måste man kämpa!

Eva Bäcklund föddes med en cp-skada men det har aldrig hindrat henne. Snarare tvärtom.

– Stark vilja? Det är bara förnamnet. Jag har alltid varit en kämpe, säger hon.

Och det med ett leende och ett ansiktsutryck som gör att man direkt fattar att – så är det.

När hon var 33 väntade den största utmaningen. Som ensamstående blev hon mamma till Jonas. Då var det många som undrade hur hon skulle klara det.

– Det gick bra men jag fick kämpa som bara attan mot Gävle kommun, säger hon.

Annons

Vi sitter i vardagsrumssoffan i trean på Ladugatan på Brynäs. För att landa där har Eva Bäcklund tagit sig fram genom att ta stöd mot bokhyllan, ett bord och soffans ryggstöd. Det tar lite tid men hon når målet. Det har hon nästan alltid gjort.

– Jag är fruktansvärt envis och det är på både gott och ont, mest på gott, säger hon och berättar om en jul när hon var på kalas med sin mor.

Alla hämtade sin mat och det tänkte Eva också göra.

– Du måste förstå att du inte klarar det sa mamma till mig, men jag tog mig dit ändå. Och brickan hamnade förstås på golvet. Lite så har det väl alltid varit. Men det är därför jag sitter här nu, för att jag är så envis. Annars hade jag inte haft Jonas, inte haft den här lägenheten, mitt jobb eller min bil.

Eva Bäcklund är rak, hon viker inte undan och hon säger som det är. Det har hon alltid gjort. Snabb i repliken och nära till skratt.

Hon föddes med cerebral pares, en röntgenundersökning har visat på ett ärr efter en blödning i hjärnan, blödningen har troligen orsakat cp-skadan. Det gör att hon har svårt att gå, att det ibland är svårt att styra vänsterarmen och att det kan ta tid att uttrycka sig.

Det var när hon som liten varken ville krypa eller gå som föräldrarna började förstå att något inte stämde.

– Läkarna sa först att jag bara var lat. Hon kommer, sa de till mina föräldrar. Men det gjorde jag ju inte. Då tyckte de att jag skulle lämnas bort.

Att barn med handikapp växte upp på institution var vanligt på 60-talet men inget alternativ för hennes föräldrar.

– Först när jag var tolv bestämde jag mig för att börja gå. Visst gick jag lite grann innan också men aldrig själv. I stället kröp jag. Överallt. På asfalt och i stentrappor. Det gick fort men mina knän mådde inte så bra. Jag hade en cykel också.

Eva var precis på väg in i tonåren när familjen flyttade till Andersberg. Fritidsgården Helge lockade. Dit ville hon inte krypa.

Innan hade hon gått i specialklass på Eriksbergsskolan, nu väntade Sörbyskolan. Eva var den enda på skolan med ett handikapp så det var viktigare än någonsin att passa in.

Men tonårslivet var tufft. Tuffast hittills i livet. Ändå har hon alltid haft en bra metod att förebygga människors reaktioner och kanske okunskap.

– Jag har alltid försökt att ligga steget före. I stället för att ungar ska börja mobba mig har jag berättat varför jag går som jag gör och pratar som jag gör. Gör man det med detsamma blir det inte så konstigt.

Nian slutade hon med hyfsade betyg men var ordentligt skoltrött. Efter en termin på gymnasiet bestämde hon sig för att sluta.

– På den tiden var det lätt att få jobb och jag var oftare borta än i skolan.

När hon var 16 år ville sjukkassan ge henne förtidspension berättar hon.

– Men hallå? Jag var bara 16. Varför skulle jag ha pension?

Hon började på landstinget med statistik och fakturor och det var perfekt, för siffror gillar hon. Efter några år blev det liknande arbetsuppgifter hos Gästriklands idrottsförbund men hon sa upp sig för att utbilda sig. Komvux treåriga ekonomiska linje läste hon in på två år och fick snabbt nytt arbete.

– Det var jobbigt. Egentligen ville jag bli psykolog för jag är en människokännare, har väldigt lätt att läsa människor och är en god lyssnerska. Men jag vet också att jag skulle ha tagit med mig problemen hem så det här är nog bra, säger hon och låter för första gången lite eftertänksam.

Jobbat heltid har hon alltid gjort utom en period när hon var arbetslös i ett och ett halvt år.

– Jag höll på att bli tokig då, jag måste jobba. Och rent ekonomiskt blir det också en jäkla skillnad.

Nu sköter hon bokföring och löner på Röda Korsets second handbutik Kupan bara ett par hundra meter från bostaden.

Den stora utmaningen i livet kom när hon blev gravid. Eva Bäcklund själv var klar över vad hon ville men många i omgivningen såg bara svårigheterna.

– Jag visste att jag förmodligen skulle bli ensam med barnet och jag visste att vi skulle behöva hjälp. Det var många som funderade på hur det skulle gå. Där fick jag kämpa som bara attan mot Gävle kommun.

Eva ville ha hjälp på sina egna villkor, inte på kommunens. Och första halvåret behövde hon hjälp dygnet runt.

– Jag ville inte att 20 olika personer skulle komma hem till mig utan människor jag kände och litade på. Till slut blev det så. Jonas sov nästan hela nätterna från start och ville bara ha mat. Spjälsängen gjordes om så jag fick upp honom i min säng så att jag själv kunde mata och byta blöja.

Efter ett halvår behövdes inte natthjälpen och stödet trappades ner vartefter.

– Från början sa jag till kommunen att det inte skulle bli permanent. Sen tyckte de att gick fort men jag sa till dom att det borde de väl ha begripit att det skulle.

Hon bestämde sig redan när Jonas låg i magen för att hennes barn skulle ha en barndom som alla andra. Inte behöva städa och hjälpa till med allt. Inte bli en personlig assistent. Och precis så har det blivit.

Annons