Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagerman på Dramaten

Annons

I bakgrunden

scenografin till ”En handelsresandes död”, O’Neills pjäs som hade premiär 1949, året efter det att Dagerman skrev romanen ”Bränt barn” under en vistelse i Bretagne. En timme efter det att samtalet om Dagerman är slut, kommer Krister Henriksson och Lena Endre att röra sig och stanna av i rädsla över att inte riktigt ha levt det liv som skulle ha kunnat bli levt, i samma rum som nyss fyllts av kraftfullt bejakande av författandets kvardröjande betydelse.

 

Prolog

Lotta Lotass arbetar bakom den vita pulpeten med den oförståelse som mötte Dagerman i samband med att tre av hans dikter publicerats, kritiserats som omöjliga att förstå och det försvar för diktens rätt att söka sig vägar som i förstone inte är alldeles lätta att följa för alla läsare i ”Diktaren och samvetet” (1945), en central text i Le Clézios Nobelföreläsning i december 2008.

 

Akt I

Ingrid Elam inleder med att tala om vad en klassiker är och finner att den ska nå utanför sin egen krets – likt Maldorors sånger och De dömdas ö för nyss nämnda Le Clézio, att varje eller i alla fall varannan generation ska hitta fram till boken i fråga och att författaren lever hos andra författare och detta sistnämnda bevisas under föreställningen som skänks oss denna novembersöndag.

Agneta Peijel har valt ett avsnitt ur romanen De dömdas ö (1946) som Jonas Bergström läser, det avsnitt som handlar om att vara trogen sin riktning och leder fram till den vita klippan och striden om vilket slags lejon som ska ristas in, en strid som Pleijel menar också berättar om dagens svårighet att finna den handling som är mest möjlig.

Ett samtal mellan Elam, Pleijel och Dagermans text om konstens mening och meningslöshet utspelas på scenen och ett medvetet och därmed ansvarigt val som en möjlig humanistisk väg – om det så i den nära förestående döden, endast rör frågan om ett våldamt människoslukande lejon ska ristas i den vita klippan eller ett fritt strövande – ett som är troget sin riktning.

 Redan i samtalet om De dömdas ö har Kerstin Ekman berättat om sitt första möte med författaren Dagerman och det var när hon sprang och köpte Bränt barn åt sin mamma.

– Den stannade kvar, säger hon och talar om den unga författarens djup och förmåga att avslöja civilisationens krävande mönster.

Elin Klinga läser avsnittet on De små hundarna i romanen Bränt barn (1948).

– Jag var 17 när jag läste den och den drabbade mig inte så svårt. I Katrineholm för 60 år sedan sågs ångest och 40-talism som något i det närmaste löjligt. Jag fick boken av mamma och pappa och jag kände igen mig och 60 år senare känner jag igen mig i de små hundarnas land.

– I Bränt barn finns den bästa begravningsskildring som någonsin skrivits och nånsin kommer att skrivas, fortsättar Ekman och romanen handlar ju om vämjelse och lust och vägen in i driftslivet. Jag tog det här uppdraget, att medverka här, för att utröna hur jag skulle reagera och när jag förberett mig har jag läst vad Lönnroth och Delblanc skrivit om Bränt barn och när jag såg att de kallar romanen realistisk: gapflabb! Visst, det verkliga finns här, men som symboler, som barnets klossar: tydligt rött – svart – vitt, och grönt. Inga nyanser. Jag minns uppsatserna i skolan där läraren skrivit uppr uppr uppr i marginalen. Upprepning. Vad är det inte av det här i Bränt barn. Grönt, inte olivgrönt. Här är det en brutalt tydlig skildring – ren. Motsatsen till det sörjiga hundlivet. Det måste vara bättre i dag, att gå in i den vuxna världen!

Ingrid Elam nämner den röda klänningen och skor som sexuella symboler och prövar försiktigt om det är så att laddningarna är annorlunda i dag och då säger Ekman att skorna vibrerar.

– Ren fetischism. Och hunden, stor och svart och när den sätter tassarna på höfterna vet vi nog vad slags hund det rör sig om.

– Vad har romanen betytt för dig? undrar Ingrid Elam.

– Ja, nu som då. Jag satt i sängen och läste igen i morse. Lusten att skriva vaknade igen. Hur är det gjort? Och det är lätt att se hur det är gjort – är det fel att säga så? Rytmen i språket. Redan i mottot, det är som i lyriken egentligen: ”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.”

Här är inget psykologiskt finlir. Det kan man inte påstå. Som i novellen ”Var är min islandströja?” – ja, att vid 25 ha genomskådat sörjan i hundlivet. Här handlar det ju om fadersmakt och att inte kunna gå utanför. I ”En stad av ljus” (1983) lät jag flickan misslyckas med studierna, för att känna efter hur det kändes, som för sonen i Bränt barn. Ja, det är en lärorik roman för författare.

 

Akt II

efter paus inleder P O Enquist med att säga att Bränt barn är ett klockrent mästerverk, men jag undrar varför Olof Lagercrantz inte nämner romanen mer än i förbigående i sin Dagermanbiografi (1958). Det här är en roman om det mest förbjudna. Det handlar om svek och Dagerman rör sig intill en tabugräns: kärlek mellan en son och faderns älskarinna. En kärleksroman som rör vid det mest förbjudna. Den familj Dagerman gifte sig in i blev viktigare än den egna.  För mig är den här romanen, Bröllopsbesvär och novellerna topp i Dagermans författarskap. Lagercrantz skriver att Dagerman har svårt att skildra sex. Där har han fel. Det här är en fin, stilla, stor kärleksroman.

– Läs första sidan, fortsätter Enquist. Prosan är nedfrusen. Några felaktiga ord – på rätt ställe! Det blir krispigt. Textytorna skaver. Och senare, när han använder ord som vacker och ful om kvinnorna, det är fel ur alla samhällsklassers perspektiv. Och precisionen i de sista raderna…

Elin Klinga läser avsnittet Det är en maka som ska begravas och därefter berättar Siri Hustvedt att hon tidigt kom i kontakt med skandinavisk litteratur, men att Dagerman inte lämnade något avtryck i tidiga år.

– När förlaget bad mig skriva förord till romanen Ormen (debuten 1945), tackade jag ja, men blev orolig. Tänk om jag inte tycker om..? Efter den första sidan, som var som att läsa Raymond Chandler på speed, var jag fast. Vad är det som gör en bok till en stor bok? Att boken vet mer än författaren, intensiteten och den psykologiska komplexiteten. Jag blev djupt rörd över att en så ung författare kunde skriva så. Och med sån energi. Första delen av Ormen skildrar utlevd hallucinatorisk fantasi, där perversiteter tillåts, farligt i den vanliga världen… Det är som om författaren inte kunnat låta bli att skriva det där som man vet inte är passande. Det är obegripligt kraftfullt, avslutar Hustvedt och Hannes Meidal läser ur Ormen:

– Det smala husets spetsiga gavel…

 

Epilog

Anita Björk läser ur Stig Dagerman sista prosastycke, Tusen år hos Gud, en tänkt prolog till en roman om Almqvist i landsflykt, avsnittet där gravitationen upphör att gälla i Newtons hus…

Bengt Söderhäll