Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags att bygga Noahs Ark?

Nå, får vi uppleva julen 2012? Eller ska Mayaindianernas profetior för tusentals år sen slå in, om att jorden ska gå under och sprida sig över hela klotet som en cancerböld som krossar Tellus inifrån och ut? Dags att bygga Noahs Ark, vilket knappast hjälper mot Tsunami-attackerna?

Nostradamus hade många rätt hur vi än vill tolka det, men inte allt har slagit in. Men Woody Harrelson, som radiopirat med hippiestuk, får rätt i detta fall.

Försöker pessimisten (?) Roland Emmerich skrämma oss en gång till, som han försökte i ”Independence Day” och ”Day After Tomorrow”? Är det i Afrika som räddningsplankan finns, det goda hoppet på udden?

Nej, skulle knappast tro det. Emmerich vill nog bara ha utlopp för sin pojkaktiga leklust med nutidens supertekniska möjligheter, som i ett avancerat data- eller tv-spel. Jag kan inte påstå att jag lämnade biografen med fasansfulla känslor, tvärtom satt jag och flinade åt filmens alla komiska poänger. Som den scen när de obligatoriska överlevarna i ett flygplan utbrister: ”Oj, var det Eiffeltornet vi slog ner, hehehe”.

Katastroforgien ”2012” följer slaviskt traditionen med alla ingredienser, den politiska korrektheten, sentimentaliteten och folk som uppträder och för dialogen vidare precis som vanligt, trots de ohyggliga syner och upplevelser som bokstavligen följer huvudpersonerna i hasorna.

Och så visar det sig att gruppen överlevares hjälte, spelad av John Cusack (vafalls, tackade Bruce Willis nej?), är en baddare på att köra fordon förbi alla jordens sprickor och raviner och att han är ett tekniskt geni, så långt ifrån sitt författarskap man kan ana.

Filmen som sådan är ingen katastrof om man tar den på rätt sätt och njuter åt den fantastiska orgie som vi kan kalla specialeffekter – med inte så lite realism. Ända till slutdelen av den långa historien, som i (tyvärr) sedvanlig ordning spårar ur fullständigt.