Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dalí i Marbella

Apropå konsten på det nyinvigda Stortorget har man skickat ut en liten skrift om den. Konstcentrum står bakom och den är bra.

Här får vi en fyllig förklaring till vad det var Erik Höglund avsåg när han 1973 skulpterade fram sina pyloner.

Den där Gävlehistorien i relief. Lite stiliserad, lite naivistisk kanske. Jag har alltid tyckt att det varit lite svårt att komma underfund med den.

Det vill säga om man inte tar sig rejält med tid för det.

Men gör man det under en promenad över torget?

Hur som helst i ”Konsten på det nya Stortorget i Gävle” finns nu ett slags facit med ingående beskrivningar av vad det är vi kan se på pylonerna.

Och så det där blixtlåset...

Varför har man dolt själva ”fläbben” på låset under en stol vid lekparken?

Själv hittade jag den först i går, torsdag när jag ännu en gång inspekterade torget.

Och det där med att blixtlåset – igendraget – skulle berätta om att något hemligt fanns där under torgets yta...

Nja, jag vet inte. Finner det vara lite sökt.

Men som dekorativt konstverk tycker jag det är helt okej. Riktigt snyggt. Och det samspelar fint med övrig dekoration på torgets yta.

Carl Bergström från Konstcentrum påpekar också i den lilla skriften att Gävle ”i dag är en av Sveriges viktigaste platser för offentlig konst.”

Det är både djärvt och lite försiktigt uttryckt. Inte ”Sveriges viktigaste”. Men en av dem. Och just därför tämligen korrekt, får man ju säga.

Då går det förstås inte att komma ifrån GDJ-fonden. Så i skriften nämns två av donationerna därifrån som står i närheten av torget. Det är Pere Pujols ”Vallpojken” oh Allan Runefelts ”Getgubben” på Drottninggatan.

Nå, det här får mig att reflektera ytterligare över den offentliga konsten. Och då måste jag berätta om min vistelse i Marbella nyligen.

Vi var därnere på den spanska solkusten på en liten minisemester. Perfekt väder, sol från klarblå himmel och vi bodde mitt i smeten, bokstavligen mitt i stan. Tjugofem meter till stranden. Under balkongen en tapasbar, massor med andra ställen tätt intill.

Men så var det detta med parken med skulpturer.

En borgmästare, möjligen på sitt sätt en skojare, jag är osäker, hade fått fatt på skulpturer av Salvador Dalí.

Han hade visst fått för sig att han fått dem i gåva av konstnären. Eller så påstod ha det medan det i själva verket hade kostat åtskilligt. Alltså en dyr nota för stan och det allmänna.

Nå, just de där turerna har jag inte kollat upp. Det kan väl vara lite si och så med den saken.

Men en sak är säker: Det har blivit en förnämlig skulpturpark. Något helt enastående. Kanske är det till och med värt varenda öre för Marbellas invånare att ha den här attraktionen?

Uppspelet är mycket märkligt. Det handlar om en vackert stensatt park som löper från en mer grönskande park ner mot stranden och havet. Mitt i Marbella, ett stenkast från vårt viste.

Där radar skulpturerna upp sig. En efter en när man passerar ner mot havet. Idel fantasifulla verk. Surrealismen firar triumfer.

Varje enskild skulptur är kul och spännande; kan man stanna fascinerad inför.

Men det är mängden som gör det. Att det inte tar slut.

Så det intryck de här skulpturerna gjorde var överväldigande.

Och jag tänkte: Så här borde den offentliga konsten vara. Mitt i det vardagsrum en central park, eller ett torg kan vara.

På Millesgården på Lidingö finns ju något liknande. Men det är inte mitt i stan, som Dalí i Marbella

Så till något fatalt. Det var inte Sannas fel på gårdagens kultursida att 1900-talsförfattaren Gorkij inför Tjechovs död 1904 blev 1800-talsförfattaren Gogol.

Felet var mitt och uppstod när jag berättade om vad Gorkij sagt om Tjechov.

Förlåt Gorkij, förlåt Gogol, förlåt Tjechov, förlåt Sanna.