Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Danmark kan när vi har gått bort oss

Annons

Så äntligen kom den tredje delen, Drottningoffret, i Hanne-Vibeke Holst trilogi (med Kronprinsessan och Kungamordet som de två första delarna). Som jag har längtat efter de danska socialdemokratiska toppolitikernas öden, intriger och rävspel. Och för att inte tala om de djupt mänskliga tillkortakommanden som de, vare sig de är i opposition eller i regeringsställning, visar prov på.

På samma sätt som jag denna vår och försommar längtat efter onsdagskvällarna för att på tv få följa hur livet far fram med den danska läkarfamiljen Sommer.

En stunds eftertanke krävs för att förstå när danskarna tog över romanskrivandet och tv-dramaturgin där vi själva mest ägnar oss åt navelskåderi och sjunger okunskapens lov i produktion efter produktion.

Nå. Vi får helt enkelt vara glada över att Holsts romaner översätts och kommer ut i Sverige och till och med används som tv-manus i produktioner med svenska skådespelare. Även Drottningoffret ska bli tv-serie men jag kan väl bara drömma om att britterna borde ta sig an trilogin och besätta drottningrollen, eller rättare sagt socialdemokraternas partiledare Elizabeth Meyers, med Helen Mirren. Hon vore som klippt och skuren.

Elizabeth Meyer befinner sig inte i någon lätt position. Det har hon för övrigt aldrig gjort i livet men allt ter sig extra svårt just nu. Hon ska leda sitt parti i opposition (och det kan vi ju på nära håll iaktta hur svårt det kan vara), hennes politiska talesman Charlotte Damgaard som är kronprinsessa och partiets absoluta mediecharmtroll, befinner sig under stor påtryckning av sin man Tomas som tycker att det är dags för Charlotte att trappa ned, hitta ett bekvämare arbete och värst av alltihop, Elisabeth Meyer har drabbats av det som tog död på stora delar av hennes familj, Alzheimers.

Var och en kan ju förstå att det inte går att leda ett parti under de här omständigheterna. Inga bromsmediciner i världen kan rädda henne i tv-debatter eller hålla skenet uppe inför partikamrater, politiska fiender eller ens inför hennes stora kärlek den norske miljardären Kjell.

Men ingen ska någonsin komma och säga att inte Meyer försöker. Så när nyval utlyses har Meyer bestämt sig; hon ska bli Danmarks första kvinnliga statsminister och med på tåget ska Charlotte, hennes självklara efterträdare.

Med en sällan skådad frenesi tar de båda toppolitikerna sig an valkampanjen. De slåss inte i första hand mot de politiska motståndarna, utan Meyer för ett tvåfrontskrig mot klockan och mot yttre hot för att hon är judinna. Detta föranleder säkerhetsvakter i släptåg och av naturliga skäl får hon svårt att bevara sin privata hemlighet. Charlotte som är politiker av idealistiska skäl (finns det några andra?) för en kamp mot sitt dåliga samvete för att familjen kommer i kläm och mot en infam press som nosar efter privata skandaler.

Vad ingen av de båda politiska essen verkar förstå, är att de är måltavla för de senaste årens främlingsfientliga strömningar i Danmark. Meyer och Damgaard resonerar väl som vi alla gör; varför ska man ta dessa ljusskygga, förvirrade och misslyckade människor på allvar, trots upprepade flagranta hot? Vi bor ju i världens mest demokratiska hörn så här händer väl inget? Förutom mordet på Olof Palme och Anna Lindh förstås som borde ha stuckit hål på den politiska oskulden i hela Norden.

Vi pratar ändå om ett land som i allra högsta grad drabbades av andra världskriget, där högerpopulistpartiet rönt stora framgångar på senare år och där publicerade Muhammed-karikatyrer fått delar av den muslimska världen att rasa.

Meyer klarar tv-debatterna. Med förbluffande pricksäkerhet slungar hon verbala örfilar runt sig och visar en intellektuell skärpa som inte ens hennes neurolog begriper.

Damgaard ger valrörelsen hjärta och humor och engagerar sig i pojken Abdul som blivit illa misshandlad under en sammandrabbning mellan invandrare och extremhögern.

Opinionssiffrorna skjuter i höjden, statsministern har svårt att hitta motdrag, arbetarrörelsen jublar, till och med pressen börjar teckna positiva porträtt av den socialdemokratiska drottningen. Vad kan gå snett?

Jag ska inte jämföra Hanne-Vibeke Holsts författarskap med någon svensk motsvarighet. Det vore oförskämt. Men jag återkommer ändå till frågan varför Danmark kan där vi verkar ha gått bort oss i en outhärdlig ytlighet.

För Drottningoffret är ingalunda enbart en nutidsroman som beskriver de politiska strömningarna och samhällsklimatet. Den är lika mycket en thriller.

Holst hyllar idealisterna, de som vill ha makt för att verkligen göra världen, den stora och den lilla, bättre. Men hon ryggar inte för det ofullkomliga, det fula, egoistiska och otillräckliga som finns hos oss alla. Hon dömer inte. Visar bara att så här är vi när neurologiska sjukdomar angriper vår hjärna, när vi inte orkar med den äkta hälftens drömmar för att de inte är våra egna, så här ser vi ut när vi druckit för mycket. Eller tappat kontrollen. Och ansiktet.

Precis som hos familjen Sommer.

Trilogin är avslutad genom Drottningoffret. Det har jag lite svårt att acceptera just nu.

” Holst hyllar idealisterna, de som vill ha makt för att verkligen göra världen, den stora och den lilla, bättre. Men hon ryggar inte för det ofullkomliga, det fula, egoistiska och otillräckliga som finns hos oss alla. Hon dömer inte. Visar bara att så här är vi när neurologiska sjukdomar angriper vår hjärna, när vi inte orkar med den äkta hälftens drömmar för att de inte är våra egna, så här ser vi ut när vi druckit för mycket. Eller tappat kontrollen. Och ansiktet.”