Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kenneth Kvarnströms kolossala, koreografiska kärlek

/

Annons

– Men jag är inte ett dugg intellektuell, går bara på känslor!

Det är väl bara att medge, Kenneth Kvarström är en favorit. Både som koreograf och som danshuschef, som han var i Stockholm under åren 2003-2007. Vid den tiden, på varje säsongsöppning var det som att sitta i hans vardagsrum, laddat med 70-talssoffa i mysbelysning och puttrande kaffebryggare, han fick oss (gnälliga pressen!) att känna oss hemma på ett självklart och lite finskt drastiskt sätt.

– Men fy, mitt vardagsrum! skrattar han när vi träffas i lobbyn på CH, samma dag som hans färskaste föreställning ”XPSD” ska ges i Gävle.

– Och jag måste göra dig besviken, jag såg inte en enda i den där publiken, bara en strålkastare!

Men du bjöd in oss ändå!

– Klart det var medvetet, jag kanske ville sänka tröskeln, dans uppfattades ju då som smalt och svårt, vissa kanske tyckte att jag skojade för mycket, men jag ville ha det familjärt.

Lite som en familj blir det med kompaniet han leder nu också, där han sitter med en påse rotborstar (!) i famnen:

– Jaha, ja det är klart, de här, de ska vi ”rugga” mattan med! Vi spelade i Lund häromkvällen och mattan är ny, det ligger som en hinna över den och det visade sig att dansarna lätt halkade.

Så du ska gå och rugga mattan nu?

– Nä, skriv inte det, vi har ett tekniskt team och då blir de sura...haha... Men jag kan hjälpa till, jag brukar följa med ut så här i början på turnén, kolla in föreställningen, sen ska jag på publiksamtal också.

Men demonkoreografen då, när kommer han fram?

– Näe, de har int så stor respekt för mig längre och nu, nu är ju stycket deras. Jag arbetar ju mycket med tajming, dansarna är helt beroende av varandra i den koreografi jag gör, gör jag fel får jag.... hm...”feedback”. Men om någon placerar sig fel kommer det inte att fungera!

Lika mycket som han tycker att dansen stundtals kunde vara ”ännu smalare” – ”Klart vi behöver en spjutspets!” – pratar han mycket om att göra dansen tillgänglig och att det inte alls är så svårt.

Han var den som på allvar breddade verksamheten på Dansens hus, tonade ner finkonsten och släppte in streetdansen, såg den som en dansform vilken som helst, skapade fest och publiken kom i massor, huset gick med betydlig vinst när han slutade.

Varför slutade du?

– Jag tänkte nu kan jag väl det här, efter fyra år, hela systemet. Och det här med fast inkomst, det hade jag aldrig haft och har man inte haft det så blir det inte så viktigt.

– Jobbet ska vara roligt!

Om det var den känslan, eller vad det var, som hade tagit slut eller börjat i honom när han efter så många år återvände till koreografin och ett eget kompani igen får jag inte riktigt kläm på. Nu delar han sin tid mellan Finland och Sverige, inget idealiskt tillstånd, säger han, och konstaterar att alla gillar inte Kenneth Kvarström. Det har jag svårt att tro, men får samtidigt en liten lektion i hur kulturens projektbidragssystem fungerar, där vill man inte in...

– Jag hade inte koreograferat på länge, då måste man uppvisa ”konstnärlig kvalitet”, på nytt...

Det låter inte klokt för den som gjort typ allt inom dans, som har en dansprofessur i Finland och till- delats danspris på rad. Så håller han med lite till slut i alla fall.

– Jo, jag har nog gjort allt som går att göra i Sverige, men blir man lyckligare av det, nej. Och jobba internationellt kan man göra! Men lyckligast, jo, det är jag i studion med dansarna, spåna idéer. Jag vill jobba under en struktur, plan, ja långsiktigt. Men jag blir nog ganska muppig när jag jobbar

De handlar också om att aldrig sluta undersöka rörelsen, uttrycket, och efter återkomsten med allt mindre medel, konstaterar han. Ju mindre element desto skarpare koreografi, sen kan det stundtals tillåtas gå i cirklar. Han gestikulerar, säger att han är tondöv och därför oerhört orytmisk, det tror jag inte heller på.

– Jo, det är alldeles sant, säger han, trummar helt fel med ena handen i bordet.

– Men jag värnar om det, kanske är det som om jag var stum, jag kunde använda rörelsen i stället.

Kan man dansa utan musik?

– Jaha!

Fast just musiken är oerhört viktig, för helheten. Det viktiga Allkonstverket.

– Man ser via örat, det vet du ju! Om nån slaktar en gris på scen kommer du att uppleva det helt annorlunda om det görs till klassisk musik än om det görs till hårdrock!

Musiken, ljuset, rörelsen, allt ska samman. Men på den här turnén har han fått ta hänsyn till att man bygger på en dag, de tekniska förutsättningarna blir viktigare och han dödar lika snabbt som snyggt all den magi som jag byggt upp runt koreografen och hans stora kall...

– ... men det är inte konstigare än att ha en deadline. Både en realitet och en utmaning, ändå måste man sträva efter att föreställningen ska se likadan ut var den än dansas. Och ibland när man arbetar på en institution kan man jobba med ännu fler restriktioner...

I nya ”XPSD” har han lagt slutet i mitten. Då är dansarna så utmattade att de har svårt att hålla masken, förklarar han, och deras verkliga identiteter kommer fram i andra delen.

– Varför ska man alltid bygga som man gjort förr?

Han hade kunnat bli arkitekt, han skulle ju bara gå ett år på den där dansutbildningen...

– Dans och arkitektur har många likheter, former och formationer, att göra ett space i spacet.

Telefonen ringer, det är Jukka Rintamäki som vill prata nån sänd musikfil, de har arbetat ihop om flera produktioner och Kenneth Kvarnström berättar hur han litar på honom, men hur han en gång fick dissa ett stycke tre gånger:

– Jukka gav sig inte och till slut, efter repetitioner utan musik, det är ett vanligt trick, så fick jag ge med mig och nu är det ett av de bästa styckena i föreställningen.

Är du envis?

– Ja, fast jag kan medge att det blev bättre.

Nu lever han i en ”femårsplan”, säger han. 2013 måste det hända nåt annat, nåt nytt. Igen. Plötsligt ger han ett rastlöst intryck, eller kanske entusiastiskt.

Eller så är det bara den där mattan som ska ”ruggas”...

Fotnot: I kväll, kl 19, ges Street- danceshowen ”Pump Up the Jam” på Gävle teater.

Mer läsning

Annons