Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dansk dynamit som sent ska glömmas

Annons

Det var hög stämning när saxofonisten Jesper Thilos kvartett från Köpenhamn kom loss hos jazzklubben i Hantverkarsalen. Den stora publiken fick verkligen känna på hur det danska stålet biter. Jesper och hans musiker, pianisten Oliver Antunes, basisten Bo Stief och trumslagaren Frands Rifbjerg gav helt enkelt en uppvisning i den högre skolan värd att minnas.

Att Jesper Thilos tenorsax är högt rankad på den internationella skalan bekräftades på nolltid. Både han och Bo Stief har ju stått på barrikaderna när amerikanska toppsolister gästat Köpenhamn.

Det bjussades mest på mainstream-jazz där välkända opus fick en nytändning men det dök upp några bebop-klassiker. Bopens överstepräster Charlie Parkers Yardbird Suite och Thelonius Monks ”Rhythm-A-Ning” bjöd på hiskeliga utflykter. Där drog Rifbjergs trumspel ned applåder. Den amerikanska sångboken tullades också, som sig bör när spelemän råkas. Undan gick det i Cole Porters ”Just One Of Those Things”, i sugande tempo spelades Carmichaels ”Georgia”.

Thilos spel har blivit djärvare där instrumentets hela register brukas. Skickligt och med pondus rör den sig obesvärat i flageolettregistret. Jespers tenorsax har sina rötter i Ben Webster- idiomet. Men även Eddie Lockjaws Davis tuffa anda gjorde sig påmind. Han är även en bra klarinettist. Där märks hans dixielandbakgrund i det relativt stora vibratot och spelet i det lägre registret. Med klarinetten gjordes en hyllning till Benny Goodman, ”If I Had You” och en snabb version av ”Avalon”. Luftade strupen gjorde Jesper i ”Gee Baby, Ain’t I Good To You”.

Pianisten Oliver Antunes var en märklig bekantskap. Med en osannolik teknik och rytmik gjorde han ett starkt intryck. Okonventionellt och överraskande även för medspelarna tog gjorde han svindlande utflykter. Men han får passa sig så att han inte blir alltför utstuderad – det är lätt gjort med tanke på hans drivna teknik. Bo Stiefs kontrabas gjorde naturligtvis ett starkt intryck – både solistiskt och som harmoniskt driven time-keeper. Mästerlig var han med sina flageoletter. Hans ackordspel var säkert en ny upplevelse får många. Kommunikationen med trumslagaren Rifbjerg var inspirerande och gav lyft åt solisterna. Sägas ska att Rifbjerg också var en solist av rang.