Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Därför blir det ingen mer Marinfestival

Annons

I fredags var det premiär för Marinfestivalen på Alderholmen.

Medialt blev det en succé – kommunens informationschef Anna Östman bör kunna visa upp en försvarlig mängd pressklipp, radioinslag och TV-bilder för kommunstyrelsen i dag när evenemanget är över. Och medial uppmärksamhet är här ett mått på framgång.

Men 30.000 unika besökare som arrangörerna räknade med blir det svårt att räkna hem. Det skulle motsvara var tredje kommuninvånare från 0–100 år.

I mitten av augusti har sommarens lättjefulla magi släppt sitt grepp och på måndag är det skolupprop. Nya skor, skjortor och kalendrar ska inhandlas mellan kräftkalas och traditionstyngda surströmmingsfester.

Man hinner inte, orkar inte, mäktar inte med ett evenemang till. Just nu.

Möjligen drog man ut för att sprätta en pilsner och kolla in de där vackra skutorna – om det inte regnade.

Thomas DiLeva samlade naturligtvis stora skaror när han framträdde redan på fredagskvällen. Men de inbjudna upplänningarna, som även de fått en massutskickad tabloidtidning i brevlådan, har i stort sett inte fler anledningar att besöka oss den här helgen än just DiLeva.

Åka båt för 300 skattade pengar? Nej, det håller inte.

Det tar tid, och måste få ta tid, att etablera något nytt, så det är inte en utebliven masspublik som Anna Östman ska gräma sig över.

Nej, det är avsaknaden av en folklig förankring som är arrangörens problem.

Marinfestivalen är något som pådyvlas oss uppifrån, och då finns det inga hjärtan som kan stå upp till försvar för den samma.

Jämför med den gångna helgens Sommaryra: Det är ingen som hänger Tomas Gavlén för att Yran inte lockade tillräckligt med folk – det var knallarnas pengar, inte våra skattepengar, som det spelades med där.

Men när notan för festivalen sedermera ska redovisas kan politikerna inte räkna med medborgarnas fördragsamhet med röda siffror i miljonklassen.

Till de budgeterade 1,8 miljonerna ska läggas lönekostnader för medarbetare, liksom resor och traktamenten under de två år som planeringen pågått. Och det är inga småpengar.

En professionell arrangör ger festivalen tre–fyra år att etablera sig, låter den växa in i stadssjälen.

Kommunstyrelsen ger Anna Östman och festivalgeneralen Örjan Ohlström en helg i mitten av augusti att bevisa festivalens berättigande.

Det kommer inte att hålla, det kommer att blöda pengar och därmed är det ingen politiker som vågar försvara en fortsättning till kommande år.

Däri ligger slöseriet med skattemedel.

Det finns dock en möjlighet för politikerna att manövrera sig ut ur det här, och det är att ge Tomas Gavlén en förlustgaranti och givna ramar för en folkligt förankrad Marinfestival till nästa år – första helgen i augusti 2010.

Gavléns gedigna erfarenhet av stora folkliga arrangemang, i med- och motgång, är en tillgång som förtjänar att tas tillvara på.

Och Marinfestivalen är i grunden en bra idé – om bara invånarna på Gävle Strand uthärdar.