Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför flydde jag till Sverige

/
  • Ingen stannar kvar om huset brinner, skriver Omid. Bilden togs efter ett självmordsdåd den 22 juni.

Annons

Vem skickar in någon i ett hus som brinner? Det var för snart två år sedan som jag såg Sverige för första gången Jag hade gjort den längsta resan i mitt liv. Både i tid och avstånd. Jag lämnade mitt hemland Afghanistan.

Det har hänt att folk har frågat mig varför jag flydde. Då liknar jag mitt hemland vid ett brinnande hus. Vem skulle stanna kvar hemma om huset brinner? Jag menar att Afghanistan brinner, och att de som kan ta chansen att fly gör det, eftersom folket som jag själv känner bättre än många andra inte ser någon framtid i Afghanistan.

I min barndom har jag sett bomber som faller och sönderskjutna hus. Sedan förstås kriget, och såklart rasismen som finns. Pashtuner mot hazarer, tadzjiker mot uzbekerna och så vidare.

Tillbaka till min flykt! Vem är villig att som litet barn behöva jobba i Iran med saker som iranierna inte äns vill veta av? Ja, många afghaner bland andra jag har arbetat i Iran för att få råd med resan till friheten. Jag kan lägga till att iranskfödda barn inte jobbar! De går i skolan och många har en tro på framtiden.

Då hade jag flytt från kriget, men inte till rätten att få leva som majoritetsbefolkningen. Nästa steg blev att fly rasismen i Iran. Jag hade som jobb att sy väskor. Det var dessa pengar som finansierade min flykt till Sverige. Det land vars invånare och kultur jag värderar väldigt högt!

Om jag ville komma till detta underbara land för att gå på bidrag eller vara en korkad ghettostereotyp så hade jag inte jobbat ihop pengar för att betala flyktingsmugglare som är redo att skjuta mig bara för att jag ber om att bli placerad i samma gummibåt som resten av min familj. Vandra dag och natt i alla möjliga väder, i alla möjliga miljöer. Kanske hade jag ätit, kanske inte. Sedan får vi inte glömma partisanerna som anföll oss hela tiden.

Till slut landsteg jag i Malmö. För första gången såg jag detta underbara land som jag kommer till att kalla mitt nya hem. När jag går till skolan varje dag så känner jag en enorm lycka! Dels för att jag för träffa kompisar, och dels för att jag får lära mig en ny kunskap som kan hjälpa mig i framtiden.

Jag blir väldigt förvånad då jag hör svenska ungdomar som gnäller på skolan och bara tycker att allt är tråkigt! Jag kommer inte att glömma min kultur, men jag vill lära mig den svenska kulturen och respekterar den väldigt högt.

Ingen frisk människa stannar kvar i ett brinnande hus, om möjligheten finns att ta sig därifrån. Precis som att den hungriga inte skulle tacka nej om han/hon blev erbjuden mat. Att hjälpa på plats är en bra sak, men hjälp även oss ensamkommande att känna oss hemma och bygga upp en framtid här.

Jag känner mig väldigt tacksam att jag får vara i detta land, bygga upp en framtid och få leva. Jag vill tacka alla som har sträckt ut sin hand för att hjälpa mig och andra ensamkommande. Tro mig när jag säger att det är ovärderligt.

Omid Shirzad

Gårdskär

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons