Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De många mysterierna på Ön

/

En bra story och driv. Det är vad som utmärker en bra ungdomsdeckare säger Linda Åkerström. Hon borde veta, hon har gett ut två stycken om de fyra vännerna som löser mysterier på Ön i Hedesunda, där hon också är uppväxt.

Annons

Ibland hinner man knappt researcha i det här jobbet och ibland har nån knipit de böcker som man tror man borde ha läst innan man kommer till intervjun.

Tur då att Linda Åkerström själv är journalist och att Hedesunda visar sin bästa sida, kaffe och kokostopp på byns enda kafé och en bit bort Dalälvens glitter.

– Jag växte upp på Ön, berättar hon. Jag trivdes, hade aldrig problem med mörkret på vintern, men jag kunde sakna närheten till kompisarna. Jag läste mycket och vi hade djur.

Det är här hon låtit sina ungdomsdeckare utspela sig, Ödeckarna håller givetvis till på Ön. Här verkar de fyra vännerna; Engla som är huvudperson och bor i stan om vintrarna, Lollo som alltid läser, Oskar som är en smarting och Jonas som alltid ställer upp.

Fanns de på riktigt när du växte upp här?

– Nja, jag hade önskat att det hade funnits ett sånt gäng att hänga med, ler Linda Åkerström. Men det är klart att man ibland plockar ihop ur människor ur historien till en ny karaktär.

Hedesunda är inte så stort. Är du inte rädd att människor ska börja känna igen sig, eller leta sig själv i böckerna? I en av böckerna finns en skum kantor har jag hört...

– Jo, lite. Det kanske inte alltid är så smart att skriva om hemmiljön, men jag ville skriva om det jag kände igen. Det var så kul att gå igenom miljön igen, mina föräldrar bor ju kvar. Sen såg ju inte allt ut som det såg ut i mitt huvud, ett vitt stenhus visade sig vara rött och i trä. Men man känner ju varenda kurva och det var kul att placera ut barnen här, jag kunde frossa i detaljer och det gjorde texten levande.

– Att känna verklighetsförankring är viktigt!

Hon skrattar mycket och har en otvungen blick. Men då låter man sig luras lite för när jag undrar vad som är det viktigaste när man skriver för nio- till tolvåringar säger hon direkt:

– Att inte väja för det otäcka.

Det får inte bli för gulligt heller, därför har Engla en pappa med alkoholproblem.

– Jag ville svärta den här historien för att det skulle ge ett djup till, ytterligare en dimension. Det är intressant när det blir flera lager i en berättelse. Jag försöker väva ihop deckarhistorien med det som kan vara problematiskt, rent av hemskt och jobbigt.

I senaste "Rymlingen" blir det riktigt otäckt, avslöjar hon.

– Jag tror man kan välja att skriva läskigt, men då måste det vara ett rätt bra slut. Eller rättare ett hoppfullt slut. Man får tänka lite på vem som läser. Sen får man inte glömma att ta med lite kärlek också. Så att man bryr sig och vill veta hur det går!

Vad utmärker en bra ungdomsdeckare?

– En bra story och att det är driv i den. Sen behöver man inte anpassa språket alltför mycket, man kan visst använda svåra ord. Det är ett sätt för ungdomarna att lära sig. Men man ska inte hålla på och krångla och berätta för mycket. Det är ju också människors hemligheter som gör oss spännande, uttömmer man allt finns det inget mer att vara nyfiken på.

– Men det gäller att hålla fast i berättelsen.

Sen, säger hon, ska man inte vara rädd för att använda sitt eget språk, inte bara när det gäller böcker som utspelar sig i hembygden.

– Det har ju hänt, att de lokala uttrycken bara ramlar in. När man är uppvuxen på landet, i en liten by, har man dem alltid med sig. Och man har en grundkoll på hur de funkar.

Hon har frilansat som journalist i flera år men i sommar arbetar hon som semestervikarie på Bergslagsbladet/Arboga tidning. För att få arbetskamrater, säger hon. Hemma härskar disciplinen:

– Klart man blir lite ensam ibland där man sitter och skriver, men man får ju bestämma allt själv också. Jag har "kontoret" på övervåningen, där sitter jag och skriver intensivt hela förmiddagen. Det är svårt att vara kreativ längre, man tar slut. Då är det dags att göra något annat, att släppa koncentrationen kan också gör att det kommer uppslag.

– Men det är klart man vill producera!

Den första boken, "Ingen vanlig tjuv", kom på Idus förlag innan jul. Berättelsen hade varit klar i hennes huvud ett längre tag.

– Det är kul prova nya saker, jag kan vara livrädd men väldigt envis när jag väl bestämt mig. Sen var det så att mina barn läste deckare och de tog slut, jag ville ge dem något mer att läsa. Många unga vill läsa deckare i dag.

Då hade hon "uppdaterat" sig på ett par skrivarkurser, på Skrivarakademien och för Jorun Modén. Tidigare hade hon pluggat journalistik på Tollare folkhögskola och tagit en medie- och kommunikationsexamen på högskolan i Gävle.

När det var klart att förlaget skulle ta "Ingen vanlig tjuv " hade hon redan börjat på bok nummer två, "Rymlingen" som kom i slutet av april i år.

Vi har ju inte så många författare i trakten, tänk om du blir en förebild i Hedesunda?

– Blir det så känns det bara bra, det är kul att folk uppskattar det man gör och jag hör att man läser hög ur böckerna i klasserna på skolan här. Det är viktigt att fortsätta prata om ämnen som alkohol och kompisrelationer. Det är ett mål och syfte med böckerna, men de är också ren underhållning.

Fem böcker om Ödeckarna ska det bli, det hade hon bestämt redan innan den först gavs ut, kontrakt skrivs för varje bok. När hon skriver arbetar hon lite som en regissör, säger hon. Hon har full koll på handlingen innan och delar in berättelsen i scener, inte kapitel, sen byggs storyn successivt ut. Det gäller att fånga färger och lukter – och jobba om, gång efter annan. Är det jobbigt med en lektör som sedan kommer med synpunkter på det man lagt ner sin själ i?

– I början var det det, ja och jag argumenterade för varenda mening. Men sen inser man ju att de här människorna kan det här och då är det jätteskönt.

Hon återvänder hela tiden till sitt eget läsande och vad det betytt för henne; hästböckerna som liten på Ön, Kitty-mysterierna och Sagan om Ringen, Bodil Malmsten... Bland dem som skriver för ungdomar nämner hon Katarina Kieri, Katarina von Bredow och Stephanie Meyer.

– Men, medger hon, jag är jättedålig på att läsa deckare. Men en trilogi som Hungerspelen är ju både otäck och spännande.

Nu, säger hon, är hon sugen på att skriva en roman, en verklighetsbaserad roman med vissa övernaturliga inslag.

Men först ska hon ladda för bokmässan i höst och en författarkväll på biblioteket i Arboga dit också Lena Andersson och Marianne Cederwall är inbjudna.

Vi avslutar med att ta SAABen ut på Ön, där den är smalast. Viktigast blir stället där de fyra vännerna kommer med båten och slår upp sitt tält i "Rymlingen", ledningscentralen kan man tro. Här är älven som allra vackrast med vattnet skvalpande nära på båda sidor.

När jag kommer tillbaka till redaktionen researchar jag lite på förlagets hemsida.

Där står det att Linda Åkerström äger en mindre ö.

Sanna Wikström