Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De måste bli lite kaxigare inom sjukvården

/

På väggen hänger ett porträtt av Olof Palme.
På skrivbordet ligger en färgbild på Anna Lindh som Ingrid Liljegrääs inte hunnit rama in.
Själv har hon utsatts för flera mordhot. Just nu utreder polisen den senaste händelsen, ett brev där det står att blodet ska rinna inom en månad.
Tufft läge alltså för landstingets ledande politiker.

Annons
Jag träffar Ingrid Liljegrääs samma dag som hon gör utspelet om besparingar på 100 miljoner av den politiska organisation.
I ett läge med förtroendekris mellan verksamheten och den politiska ledningen ger Ingrid klara tecken att hon börjat tänka i nya banor.

Hur är läget?

Ansträngande. Det händer oerhört mycket saker men landstinget är en saktfärdig organisation.
Man beskriver ofta sjukvården som händelsestyrd, något man inte kan påverka. Människor blir sjuka och behöver hjälp. Men genom statistik vet vi nästan exakt hur många som får hjärtinfarkt på ett år, hur många som blir sjuka i diabetes eller cancer. Vi vet även vilka sjukdomar man får, beroende på var i länet man bor. Vi vet hur vi behöver dimensionera våra sjukhus och vår primärvård.
Men, det som är omöjligt att behandla i dag kan vara möjligt i morgon. Det kommer nya saker som trängs med det gamla. Vi skulle behöva fatta beslut hela tiden som gör att verksamheten kan ställa om sig efter allt det nya som kommer.
Men det är många processer innan man kommer till beslut.

Och många viljor?
Ja, väldigt många och alla slåss för sitt. Det är svårt att få människor att se att helheten och delarna måste gå ihop.

Det är dessutom en känslig verksamhet. Hur står du ut med alla mordhot?
Det står man inte ut med. Jag kan stå ut med att folk blir förbannad på mig. Men inte att det går ut över dem runt mig och som inte har med saken att göra.
Inte heller kan jag stå ut med att folk hotar att ta ihjäl en för att man har en åsikt. Ett sådant land lever vi inte i. Vi har åsiktsfrihet för alla.

Är du rädd?
Man kan inte gå omkring och vara rädd för då gör man inget bra jobb. Jag måste kunna se mig själv i spegeln och kunna titta på mina nära och kära. Därför måste jag alltid säga vad jag tycker och tänker och stå för det.
Men det är klart att man blir tagen av sånt här. Man blir rädd för stunden och man funderar om det är någon som står runt hörnet. Man blir mer observant.
Jag tänker också att om det är så att starka kvinnor och män, men framför allt kvinnor, som stiger fram och säger, jag är inte rädd. Hur tas det emot av dem som gör desperata handlingar? Då kanske de tänker, nu ska hon minsann får se. Det blir en provokation. Samtidigt vill man heller inte säga att man är rädd, för då har den som skrivit hotet uppnått sitt syfte.

Hur hanterar du situationen?

Livet går vidare. Det går inte att vara rädd hela tiden. Men visst, det är en och annan promenad som har fått stryka på foten.
Annars, man pratar med vänner och bekanta. Man bearbetar det som är svårt. Sen försöker man rannsaka sig själv när man fattar beslut så att hotet inte påverkar ens beslutsfattande. Det vore farligt, att inte våga göra det som är nödvändigt.
Sen måste man försöka förmedla till andra som ska bli beslutsfattare efteråt att det går, fast det är tufft. Men jag undrar vem som ska våga ta på sig sådana här uppdrag. Vi borde få igång en diskussion i samhället. Vad är det egentligen vi vill ha av våra beslutsfattare?

Du har kommit med nya signaler, med ditt utspel nyligen?
Jag sitter i landstingsförbundet som vice ordförande. Monica Selin, kristdemokrat i Västra Götaland är ordförande. Vi har ett väldigt bra samarbete. Hon har erfarenhet av att vara både oppositions- och majoritetspolitiker. Hon har haft båda rollerna och ser spelet mellan opposition och majoritet. Vi resonerar väldigt mycket om vad det är vi gör mot varandra, opposition och majoritet. Hur ska vi kunna bredda vägen för självstyret? Det är mycket det det handlar om, vad vi vill i vårt områden, vårt landsting, vår kommun. Att bestämma hur vi använder våra skattemedel. Hur vi förvaltar uppdrag, vår väg mot målet och hur det blir tydligt för medborgarna.
Nu är oppositionen emot så fort majoriteten lägger ett förslag. Jag tycker vi måste ta ett resonemang över vad vi har för ansvar som medborgare. Demokrati är inte bara ett ansvar för några få utan ett ansvar för många. Inte bara en rättighet utan också en skyldighet. Det är inte som en ishockeymatch som man kan välja att se på eller inte.
Det vi ser i samhället är ett resultat av vår sammanlagda kunskap. Vi kan inte kräva av medierna, eller oss, att vi ska vara klokare än någon annan. Och då måste man ställa frågan, hur går vi vidare. Det krävs folkbildning, vilka krav vi ställer på skolor, tonen mellan politiker och medier. Kanske kan den processen leda fram till en annan utveckling.

Varför har det blivit så här?

Vi politiker har blivit ombud för folket. När det var goda tider kunde vi höja skatten allt efter behoven. Våra signaler till medborgarna var att vi fixar det här åt er. Ni behöver inte bry er. Vi hyrde in oss för att ta hand om och utveckla välfärden. Och det gjorde vi utan att ställa motkrav eller föra en dialog om ansvar, skyldigheter och rättigheter.
Nu står vi plötsligt här och fixar det inte själva. Vi måste ha befolkningen med oss. Och de förstår inte vad som har hänt och vad som behöver göras.

Ska man behöva sitta på bussen från Andersberg till Sandviken för att få penicillin, som en flicka gjorde häromdagen?
Nej, det är helt vansinnigt. Det visar på att vi står väldigt långt ifrån varann och inte förstår vad som är på väg att hända.

Vi, allmänheten, blir oroliga och undrar om man inte får bli sjuk längre.
Det är inte sant. När vi gör undersökningar så är det klart påvisat att svenska folket är nöjt med den sjukvård som finns.
Det är dessutom påvisat att vi är bäst i världen. Vi har tidigare hamnat längre ner på kartan men de senaste mätningarna visar att vi är i särklass bäst när det gäller hälso- och sjukvården. Så vi har mycket att vara stolta över.
Men det finns en oro inför förändringar. Har man inte kunskap kan man inte förhålla sig utan blir automatiskt rädd. Försvarsmekanismerna slår till.
Där har vi politiker naturligtvis ett ansvar. Men det räcker inte. Sjukvården måste ta ett ansvar och visa självförtroende.
Sjukvården måste förstå att man inte kan säga att det här fixar vi inte. Man kan säga, OK, vi har jätteproblem med att få saker och ting att gå ihop. Men när du väl kommer hit, då lovar vi att ge dig all den hjälp du behöver. De måste bli litet kaxigare.

Har du själv provat på sjukvården?
Ja, ett antal gånger. Jag har fått fyra barn på Bollnäs sjukhus och det första var ett akut kejsarsnitt. Sen har jag fött normalt. Jag har opererat en njure och åkt in akut för andra åkommor, njursten och litet andra saker.

Och det har fungerat?
Ja, alldeles utmärkt. Jag har också haft barn med problem, öronbarn. Jag har mött fantastisk personal och omhändertagande. Min dotter fick blodpropp när hon var 16 år. Det händer bara ett barn om året i Sverige. Det var nära att man hade missat det. Och det kan man inte kräva av sjukvården vid så sällsynta fall. Ovanliga sjukdomar står man kanske ibland fullständigt främmande inför och det måste man acceptera.

Landstingets roll är ifrågasatt. Har det en roll att spela?
Det finns beslut att landstingen ska tillhandahålla sjuk- och hälsovård inom en speciell region, dessutom regional trafik, viss utbildning och viss kultur. För mig spelar det ingen roll vem som organiserar sjukvården. Vem är bäst, kommun, landsting, större regioner eller staten? Jag ser begränsningar i det system vi har i dag. Jag ser också att lösningarna inte är så enkla att om vi bara tar bort den politiska organisationen och administrationen så löser vi sjukvårdens problem. Någon ska till syvenes och sist bestämma var resurserna ska finnas.

Vad är svårast i ditt jobb?

Att inte få igång en ordentlig diskussion med medborgarna om vad det är som är viktigt att göra. Vilka prioriteringar ska vi göra? Vad ska sjukvården tillhandahålla? Och vad ska man inte tillhandahålla?
Det är också roligt med utmaningar för de föder lösningar. Men ibland skulle man önska sig ett år då allt var lugnt så att man kunde få fundera över framtiden.
I dag är det oerhört tufft överallt. Alla landsting beskriver samma elände med prioriteringar och en verksamhet som inte orkar med. Förändringstakten är för stor och vi står för långt ifrån varandra. Hopplösheten bereder ut sig. Jag känner att det måste hända något som gör att självförtroendet kommer tillbaka. Vi har för litet perspektiv i det här landet.

Var finns visionerna?
De finns men försvinner i det dagliga arbetet.

Varifrån hämtar du kraften?

Mycket kommer inifrån. Men jag får också näring från människor runt omkring mig. Avbrotten i livet där mina barn finns och då måste jag helt enkelt tvinga bort tankarna på vad som händer på landstinget. Jag tvingas göra det om jag ska ha barnen kvar över huvud taget.
Man behöver också influenser utifrån. Jämfört med livet i diktaturer och länder med evigt krig så inser jag att jag har det ganska bra. Jag har en uppgift att fylla.

Hur stort är problemet med hyrläkarna?
Ett jätteproblem med kostnader för 112 miljoner i år. Skulle vi kunna halvera det hade sjukhuset direkt 50 miljoner att röra sig med. Det blir ingen kontinuitet för patienterna, det blir dyrare utredningar.
Dessutom är det demoraliserande. Trogna läkare ser kolleger komma in en vecka och ta stora summor i ersättning. Men nu har de flesta landsting kommit överens om att försöka strypa systemet med hyrläkare.

Är det ett problem att socialdemokraterna suttit så länge på makten i landstinget?
Ja, om man ska vara ödmjuk. Även om jag aldrig skulle önska att vi någonsin skulle förlora makten så tror jag att det skulle vara nyttigt att även andra fick prova på att sitta som ytterst ansvarig och verkställa det dagliga arbetet.
Det skulle också vara nyttigt att sitta i opposition och erfara hur man blir behandlad.
Men jag tycker att vi har fått ett annat tonläge nu här i landstinget. Jag hoppas att vi kan nå fram till en samsyn om våra förutsättningar och styra upp det här. Det måste vara så att hela styrelsen är bekymrad när det går åt skogen. Att även oppositionen funderar på vad vi gör åt det här.

Vilka är dina förebilder?
Margot Wallström som är klokskapen själv. Hon gör allt som låter märkvärdigt och stort enkelt och jordnära. Hon är närvarande. Talet hon höll vid Anna Lindhs minnesstund kan få mig att gråta än i dag. Hur hon gav tillbaka Anna till sina pojkar. Det var fantastiskt. Hon skänkte tröst i eländet.
Även Göran Persson är en stor förebild. Han framstår som en kvinnofientlig buffel. Det är han inte. Han är en oerhört närvarande ledare som har ett öga på alla. Han håller koll och ser till att när det är svårt, så finns det ett skyddsnät. Han är en stor begåvning. Han gjorde det vi begärde. Dessutom har han ett väldigt stort hjärta. Han ser människor runt omkring sig.

Även dig?
Jag vet att han har ögonen på mig och att han håller koll på vad jag gör. Och att jag mår bra.

Kan du lockas av rikspolitiken?

Både ja och nej. Det vore jättekul att sitta i riksdagen några år. Men för det krävs det ett stort engagemang. Frågan är vad som är möjligt när man har barn som inte vuxit upp. Någon gång i framtiden kanske.

Vad önskar du av livet nu?

Att verksamheterna och politiken sluter sig samman. Att vi får självförtroende att tala om att vi fixar det mesta. Sen fred på jorden, att mina barn får vara friska. Och att mitt lilla barnbarn växer och sparkar i Josefins mage.

KERSTIN MONK
Samtalar med människor varje söndag i GD
026-15 96 44
kerstin.monk@gd.se

Mer läsning

Annons