Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De tunna böckernas man är död

Annons

Willy Kyrklund var inte tegelstensböckernas man.

En författare med knivskarp känsla för existentiella frågor gic ur tiden på lördagen, 88 år gammal.

Willy Kyrklund kommer inte gå till historien för sina frodiga och myllrande berättelser.

Den som letar efter något sådant får se sig om på annat håll.

Det här var mannen med absolut känsla för djupa, existentiella – pretentiösa om man så vill – frågor, presenterade i en ofta lustig korsbefruktning av essä och berättelse.

Född 1921 i Helsingfors i en finlandssvensk familj kom Willy Kyrklund i sitt tidiga författarskap att influeras av den litterära modernistiska inriktningen – med ibland surrealistiska inslag.

Andra romanen ”Solange” från 1951 är en tunn (i ordets bok- stavliga bemärkelse) kärlekshistoria, men räknas också ofta till Willy Kyrklunds mest lättillgängliga.

Vi får följa Solange och hennes enkelriktade kärlek till maken Hugo i ett olyckligt äktenskap. Språket är typiskt kyrklundskt, minimalistiskt och abstrakt.

Handlingen kretsar kring dröm och verklighet, om att leva och att överleva.

Om livet självt.

”Solange” räknas ofta tillsammans med ”Tvåsam” och ”Om godheten” till Kyrklunds bästa böcker, medan författaren själv hade ett ytterst ödmjukt sätt att se på sina utkomna alster:

– När jag lyckades få ihop den här lilla berättelsen som heter ”Solange”, blev ju Bonniers mycket glada och de tänkte att nu har här fötts en berättare. Det är ju fruktansvärt att besvika dem på detta sätt, för att det visade ju sig att jag inte hade de förutsättningarna; istället för att det skulle bli alltmer av berättande och allt behagligare, så blev det allt tunnare och torrare.

– Men ändå så tycker jag nog att de här broschyrerna som jag har kommit ut med visar en någor- lunda konsekvent linje i utveck-lingen, säger Kyrklund i en intervju i tidskriften 90-tal från 1990

Den bitande ironin var också något som blev utmärkande för Willy Kyrklund som person.

Vilken annan författare kallar sina litterära verk för broschyrer?

I en annan intervju i Göteborgs-Posten år 2005 menade han att han befolkar sina texter med ”streckgubbar”, utan speciella frisyrer eller ”ovidkommande yttre egenheter”.

Willy Kyrklunds distans till sitt eget författarskap, och i mångt och mycket till själva livet, gör honom till en av våra mest beundransvärda författare i modern tid.

Prisbelönt blev Kyrklund redan på 1950-talet. Senast förärades han Svenska Akademiens nordiska pris 2001.