Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Ekenberg har fel om "De oroliga"

Lars Torsten Eriksson har invändningar mot GD Kulturs recension av "De oroliga" som spelades på Gävle Teater i förra veckan. Kristian Ekenberg svarar direkt.

Annons

Jag ser Linn Ullmans "De oroliga" i onsdags och läser på fredag morgon (22/11) både recensionen i GD och i Arbetarbladet. Har vi alla sett samma pjäs? Naturligtvis inte.

Medan Max Hebert i AB berättar att han sett pjäsen med sin mor och hur den givit dem en efterlängtad öppning att prata om sin egen, problemfyllda relation, kan Kristian Ekenberg inte gnugga bort bilden av demonen Bergman från sina ögonlinser: han och Liv Ullman breder ut sig som en vattenstämpel över allt på scenen. Inte för att man ska gilla allt man ser och läser, men recensionernas olikheter öppnar onekligen frågor om hur man bäddar för sina kulturupplevelser.

Som vardaglig kulturvandrare hade jag läst boken och fångats av dess dröjande sökande efter kontakt mellan barn och dess skapare. Det är också den utgångspunkt som Hebert verkar ha haft när han skriver om hur föreställningen berör honom och hans mor.

Ekenberg kommer däremot till teatern i sällskap med Bergman och Ullman och har inte lyckats skaka av sig dem. Har man tvingats bli övermättad av jubileumsårets bergmaniana, är viss trötthet begriplig. Men Ekenberg nämner mer i förbigående det som för mig var huvudtemat: att August ville få fram en generell relationsberättelse. I förhållande till boken, tonar pjäsen ner jaget-IB för att länge fokuserar barnets relation till en bekräftelsetörstande, selfiespeglande moder (LU). Och där drunknar mycket, som Ekenberg skriver, i pratiga, ”reciterade textsjok”.

Om Jon Fosse fått omvandla boken till teater hade vi haft en modern "I väntan på Godot".

Först i slutet blir samtalen trevande i försenade försök att nå den åldrade, slocknande fadern. En föreställning som successivt går vägen mot det arketypiska där personerna försvinner och rollerna framträder ur höstdimman som raukar på Fårö. Om Jon Fosse fått omvandla boken till teater hade vi haft en modern "I väntan på Godot".

Ekenberg utgår ifrån att pjäsen handlar om två speciella personer (Bergman och Ullman) och ”ingenting i en uppväxt med dem som far och mor kan ses som allmängiltigt.” Max Heberts recension visar väl det direkt motsatta?

Lars Torsten Eriksson

*

SVAR DIREKT:

I Gävle har vi turen att ha något som är få jämnstora svenska städer förunnat: Att ha två dagstidningar med kultursidor. Lars Torsten Eriksson visar hur viktigt detta kan vara när ingen röst blir allenarådande.

Vi har alla sett samma föreställning men fått skilda tolkningar ur den. Helt naturligt. Vi närmar oss alltid ett konstverk med vår egen historia som bagage och en recension kan aldrig vara neutral och skild från personen som skriver den.

Redan i salongen förstod jag att min var en minoritetsuppfattning, vilket även bekräftats av samtal som jag har haft efter föreställningen. Som kritiker måste jag dock vara trogen min egen upplevelse.

Om andra läsare sett "De oroliga", tagit del av min recension och inte känt igen sin egen upplevelse, kan jag bara varmt rekommendera att läsa även Arbetarbladets artikel och på så sätt delta i det levande kultursamtalet.

Kristian Ekenberg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel