Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Mitt Högbo försvinner när folkhemmet fortsätter att privatiseras

Debatt: Lasse Ekstrand beklagar i en debattartikel att Högbo bruk – en laddad plats från ungdomen – har tagits över av krass kommersialism.

”Vi får aldrig glömma.” På skyltar en uppmaning i de koncentrationsläger som bevarats, delvis restaurerats, från nazitiden i Tyskland. En sårig påminnelse om fasans blodiga år. I Tyskland talas det mycket om minneskulturer och minnets betydelse. Kopplat främst till Förintelsen och det faktum att överlevarnas, de som enskilt minns men behöver dela sitt minne med andras i fastställandet av ett gemensamt öde, led blir allt glesare.

Det individuella såväl som det kollektiva minnet behöver sina laddade platser att uppsöka och vårda. Alla i Tyskland skulle inte hålla med om detta. Det har kritiskt diskuterats beträffande de forna koncentrationslägren. Alldenstund de blivit ett slags museer med souvenirer att inhandla. Som vore de turistmål nästan vilka som helst. Från kritikerna har ord som ”katastrofturism” och ”likbodar” hörts. Hur respekterar man bäst offren, de mördade? Kanske genom att lämna de forna lägerplatserna i fred, påkalla stillhet?

Högbo Bruk med sina vackra omgivningar utanför Sandviken var för mig och mina kompisar en laddad plats i tonåren. Inte som i lägrens fall en skräckens inlåsande plats. Utan en frigörelsens och drömmarnas. Vi tog oss dit på våra mopeder. Jag på en röd Monark jag övertagit av morfar. Med gubbstyre.

Festplatsen med den trånga scenen där Jimi Hendrix uppträdde med sitt Experience. Nu är scenen riven. Ur minnets synvinkel är platsen ”avladdad” och tom, för att inte säga brandskattad. Jag hör inte längre Jimis vilda gitarrslingor, instrumentets improvisativa utfall, när jag rör mig nära där scenen en gång stod.

Läs mer: Fler krönikor och debattartiklar från Lasse Ekstrand

Högbo var också sista april-firande med kasar och smällare vi grabbar kastade omkring oss och skrämde upp andra firare. I buskastandet av dessa smällare stärktes vi som gäng och skaffade oss något att i efterhand återkomma till i våra gemensamma minnen. Smällarna hör jag fortfarande svaga ekon av. Men de blir allt svagare för varje år som går. Tystnadens glömska smyger runt träd och buskar och den gamla herrgården. Lindar in den åldrade mannen.

Högbo var skidåkning bistra vinterdagar med min pappa Gösta. Aktiv inom det som då fortfarande hette Skid- och friluftsfrämjandet. Inte så många gånger men varje gång sammanknytande oss. Fadern och hans ende son, sladdbarnet. Rödblommiga och glada tillsammans. I naturliga spår i ett fritidsområde som alla hade fri tillgång till. Speciellt en brant backe har stannat kvar i minnet. Jag klarade den med hjärtat i halsgropen. Och imponerade på min pappa.

Nu ryktas det om att man även skall tvingas betala för att åka i de naturliga spåren. Min far torde vända sig i sin grav.

Så drogs konstsnöspår som förfulade det idylliska landskapet, rekreationsparadiset. Och man måste betala - Pay & Ski som det jolligt nog heter på utrikiska i en bygd där många inte talar engelska - för att tillåtas åka i spåret.

Högbo som allas egendom - och gemensamma minne - blev med ens något annat. En kulturförändring skedde utan folkets medgivande. Som om det togs ett radikalt och symboliskt kliv in i det krassa rike efter det nedmonterade folkhemmet där plånboken styr. De betalande skidåkarnas minne av Högbo kan aldrig vara mitt. Många lär komma långt bortifrån dessutom. De söker sig inte till en laddad plats. De behöver inte platsen som jag.

Nu ryktas det om att man även skall tvingas betala för att åka i de naturliga spåren. Min far torde vända sig i sin grav. Det som var självklart för honom är det inte längre. Det som borde vara självklart.

Snart finns det inget kvar för mig att minnas av Högbo.

Lägg till all teambuilding och företagsutbildningsrelaterat som pågår i skogarna och bidrar till fortsatt privatisering och urholkning av det gemensamma. Delvis de skogar som jag som sextonåring var med och planterade. Sommarjobb med dåligt betalt. Vi jobbade på ackord med några futtiga ören per planta. Det inbjöd till fusk. Att gräva ned en massa plantor på ett och samma ställe. Hoppas det är preskriberat. I minnet med rodnande skamsna kinder bevarat.

Snart finns det inget kvar för mig att minnas av Högbo. Mitt Högbo, det jag minns och med minnen att dela med andra, bleknar och försvinner mer och mer.

Lasse Ekstrand