Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Verkligen ensam och ändå inte

Vi talar om den innersta kraften som en personlig Gud, en varm närvaro och en mänsklig omsorg. När vi säger att ”du är inte ensam” blir det därför ett dubbelt löfte, skriver kyrkoherde Karin Sarja

I kyrkan hörs allt som oftast budskapet att du inte är ensam på din väg i livet. Utifrån trons horisont är det både sant och gott. Men när man är verkligt ensam kan man ändå känna att rubriken ”Du är inte ensam” kan bli till ett förminskande. Fast det aldrig var menat så.

Vi befinner oss mitt i en pandemi. Allt är annorlunda. Många av oss blir mycket sjuka. Andra blir arbetslösa och ekonomin försämras. Verksamheter stängs ner och vi måste hålla distans. Den påtvingade ensamheten blir väldigt påtaglig för den som inte får träffa andra, och alldeles särskilt så för den som bor ensam. Även Svenska kyrkan i Gävle lever på nya sätt för att förhindra smittspridning. Under tre månader ställdes nästan all verksamhet om, från fysiska möten till telefon, från träffar i rummet till digitala möten. Vi ställer inte in. Vi ”ställer om” och ”ställer upp”. Men det innebär ändå att vi rent fysiskt har kommit längre ifrån varandra. Det blir jobbigare ju längre tiden går. Det är för väl att värmen ger oss nya möjligheter att organisera aktiviteter utomhus. Men ändå är allt helt annorlunda. Och inte alla är bekväma med den mjuka rubriken ”Du är inte ensam”.

Det sägs att allt fler lever i ofrivillig ensamhet i vårt samhälle, även när det inte är pandemi. Sverige betraktas som världens ensammaste land. Det sägs att vi lever och dör ensamma mer än någon annanstans i världen. Några av oss begravs till exempel utan ceremoni – och utan en enda vän eller anhörig på plats. Ändå kanske det inte är riktigt så dystert som det ibland sägs. I artikeln ”Den Svenska ensamheten…” skriver författarna Bengt Brulde och Filip Fors att visserligen lever många svenskar i ensamhushåll, men generellt upplever inte svenskarna sig mer ensamma än andra européer. Däremot är ensamheten stor i vissa befolkningsgrupper som till exempel bland män, låginkomsttagare, arbetslösa och de som bor i stora städer. Ungefär en halv miljon till en miljon personer i Sverige upplever att de är ensamma.

Enligt samma artikel sägs social isolering vara dubbelt så farligt som fetma, mindre hälsosamt än att inte träna och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Jag har i tidigare artiklar hänvisat till boken ”Att höra till” av Peter Strang som menar att det varit en överlevnadsfördel för människan att vara i grupp och att vi därför har utvecklat starka mekanismer för att söka gemenskap och undvika ensamhet. Den belönande delen är att vi känner välbehag vid hudkontakt. Baksidan är att vi kan uppleva stark ångest vid ofrivillig ensamhet, vilken så att säga ska få oss tillbaka till ”flocken”.

I vårt samhälle betraktas ensamhet också ofta som ett misslyckande, det är något skamfullt att vara ensam och inget man vill skylta med. Alla går igenom perioder av ensamhet, men för vissa blir det mer permanent. Budskapet att ”Du är inte ensam” kan därför uppfattas som något hånfullt av den som känner sig ensam ända in i själen och dessutom skäms över sin ensamhet. Därför skulle jag vilja säga något om tanken bakom detta uttryck. För avsikten med uttrycket är ju varken att förneka den ensamhet vi känner eller att få oss att skämmas över vår ensamhet.

”Jag tänker på dig” kan man säga för att en vän ska känna sig mindre ensam. ”Jag är med dig i morgon” kan man säga till den som ska göra något svårare än vanligt. För att känslan av att jag ”är med” ska öka tryggheten och göra det lättare att ta tag i situationen. Vid livets stora högtider kan vi uppmana varandra att se oss omkring. Titta på oss som har samlats här. Vi finns här för att vi bryr oss. Och när livet inte är så högtidligt och glatt som nu ska du komma ihåg att vi ändå finns här för dig. Utifrån de tankarna är orden ”du är inte ensam” inte så långt borta.

I kyrkan möts vi ofta just vid livets stora höjdpunkter, när någon döps eller konfirmeras, två människor gifter sig, eller när vi tar farväl av någon vi älskat. Vid alla dessa tillfällen uppmanar vi varandra att behålla den goda känslan av att det finns människor runt omkring oss som bryr sig om och vill oss väl. För att hjälpa varandra att komma ihåg vår grundläggande vänskap även under dagar i ensamhet. Kanske bidrar allt detta till att orden om att ”du är aldrig ensam” kan vara ett kärt och välmenat uttryck i kyrkans sammanhang.

Och så finns det ett perspektiv. I kyrkan sätter vi oftare än annars ord på den där närvaron i tillvaron som nästan alla människor har känt av, men inte så många av oss talar om. Precis som så många andra tror vi i kyrkan på något större, en kraft som ligger bakom livets uppkomst, en kärlek som älskat fram världen. Detta något har vi lärt känna som någon som älskar oss och bryr sig. Vi talar om den innersta kraften som en personlig Gud, en varm närvaro och en mänsklig omsorg. När vi säger att ”du är inte ensam” blir det därför ett dubbelt löfte. Vi, alla dina vänner, grannar och släktingar finns här för dig. Och när vi alla är smärtsamt avlägsna så finns tillvarons starkaste närvaro ändå kvar hos dig, så att du trots allt inte är alldeles ensam. Inte sagt för att förneka ensamheten, men för att vi någonstans mitt i det svåra ska kunna bevara hoppet och ana en framtid.

Karin Sarja, kyrkoherde

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel