Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En högskoleledning i fritt fall

Annons

Med stigande förvåning följer vi utvecklingen vid Högskolan i Gävle (HiG). Vad vi ser är en högskola i fritt fall. Det beror inte på brister hos högskolans lärare och forskare, inte heller på brister hos studenterna – tvärtom – utan på en högskoleledning som allvarligt missuppfattat sitt uppdrag. Att bedriva högskoleverksamhet är nämligen något helt annat än att driva ett företag, dvs. akademisk undervisning och forskning skiljer sig från vanlig tjänste- och varuproduktion. Det känns märkligt att vara tvungen att påpeka detta, men det är uppenbart att det behövs. Ett tydligt uttryck för denna hopblandning utgörs av den kommunikationspolicy som HiGs rektor fastställt i december 2012, och som vi menar uppenbart strider mot vår grundlag.

Men låt oss ta det från början. Två av högskolans viktigaste uppgifter är undervisning och forskning. Den akademiska verksamheten omgärdas av krävande principer om hur vetenskaplig kvalitet och trovärdighet ska vidmakthållas – principer som är internationellt vedertagna. Det säger sig till exempel självt att de vetenskapliga kvalitetskraven måste vara höga för en organisation som utfärdar examina till studenter. Dessa studenter ska när de är klara med sina studier verka i olika funktioner i samhället (lärare, utredare, ingenjörer, sjuksköterskor m.m.). Med all den tid och de resurser som studenter lägger ned på sina utbildningar är det en självklar rätt för dem att möta kvalificerade lärare som har en ämneskunnighet som ingen ledning eller administrativ chef förmår att ha i varje enskilt ämne. Nyckelresursen för en fungerande högskoleverksamhet är alltså kvalificerade lärare med tydlig förankring i forskningen på området. Det betyder att pekpinnar från högsta ledningen om att all verksamhet ska inriktas mot ”hållbar livsmiljö” exempelvis inte är förenligt med akademiska grundprinciper. Vad som ska beforskas ska beslutas av lärarna/forskarna själva (vilket för övrigt är föreskrivet i vår grundlag, RF 2:18). Denna ordning är tänkt att förhindra inställsamhet gentemot politik och näringsliv samt andra ev. avnämare. Det finns flera andra exempel på att HiGs ledning misstar högskolan för ett företag; i policydokument och beslut talar man påfallande ofta om ”varumärket” och det nödvändiga med en linjeorganisation à la näringslivet (toppstyrd verksamhet). Men det mest graverande är ändå den kommunikationspolicy som högskolans rektor nyligen fastställt (dnr 2012/1383).

Förutom att dokumentet som sådant är påfallande illa skrivet, har kommunikationschef och rektor valt att formulera principer som uppenbart strider mot vår grundlag. Man har till och med gått så långt som att skriva in ett lojalitetskrav för medarbetarna, vilket framgår av följande citat:
”Den interna kommunikationen ska så långt det är möjligt föregå den externa. Alla medarbetare ska känna till och kunna stå bakom verksamhetsidé, vision och gemensamma mål. För att högskolan ska uppfattas som trovärdig i sin externa kommunikation är det nödvändigt att alla medarbetare kan stå bakom och representera fattade beslut. Vi strävar därför efter att alltid kommunicera internt före det att information lämnas till externa mottagare inklusive media.” (s. 5, vår kursivering)

Och vidare:
”Med extern kommunikation för vi ut bilden av Högskolan i Gävle. Den bild vi kommunicerar är den för oss [läs: ledningen] önskvärda bilden.” (s. 7)

Låt oss vara väldigt tydliga på denna punkt. Det är aldrig OK för en ledning att antyda att man som offentligt anställd inte får utnyttja sin grundlagsskyddade meddelarfrihet. Policyns föreskrivande om att man alltid ska kommunicera internt innan information till externa mottagare lämnas (inklusive media!), är med andra ord grundlagsstridig. Något man därutöver har underlåtit att förstå är att man av den offentligt anställda personalen inte kan kräva samma lojalitetskrav mot arbetsgivaren (ledningen) som i den privata sektorn. Varje offentliganställd läkare, lärare, professor eller liknande måste alls inte stå bakom centrala beslut, tvärtom är det fritt att t.ex. i media (eller internt) kritisera verksamhetens inriktning så länge som man utför sina arbetsuppgifter.

Uppdragsgivaren för en offentligt anställd är inte en verkschef eller en rektor utan folket som via riksdag och regering styr sig självt. Lojaliteten ska då riktas mot just att förvaltningen – i det här fallet högskolan – sköts väl, och att det finns olika uppfattningar om hur verksamheten bör bedrivas befordrar detta även om det medför obehag och merarbete för en ledning som t.ex. vill genomföra ett förändringsarbete. Att försöka tysta intern kritik är därmed odemokratiskt och dessutom ett tecken på en svag ledning som inte vågar stå öppet för sina beslut och bemöta kritik i sak.

Låt oss också vara tydliga med att det inte utgör någon förmildrande omständighet att man i policydokumentet på annat ställe tar upp den grundlagsskyddade yttrande- och meddelarfriheten. Denna senare signal förlorar all sin kraft på grund av det som uttrycks i ovanstående citat. Inte nog med detta. Vi har hittills invänt utifrån de offentliganställdas perspektiv, men det blir i det närmaste dubbelfel om man till detta lägger att forskningens själva etos är att vara kritiskt granskande. Mot denna bakgrund blir budskapet i kommunikationspolicyn än mer besvärande, för att inte säga komprometterande. Utformandet av denna kommunikationspolicy blir i detta sammanhang betecknande för det bristande omdöme med vilket verksamheten vid HiG nu styrs.

Vi vill med detta uttrycka vårt starka stöd till kollegerna i Gävle – även dem som på oklara företagsekonomiska grunder har sagts upp – och snarare uppmana dem att ta sin grundlagsförskrivna rätt i anspråk. Vi vill också uttrycka vår djupa respekt för de fyra studenter som tre (!) gånger på Gefle Dagblads debattsida kräver svar på mycket centrala och rimliga frågor (19/1, 17/2 och 4/3) – frågor som obegripligt nog fortfarande förblir obesvarade. En ledning som inte bemödar sig, eller inte klarar av, att ge svar på så grundläggande och konkreta frågor har förverkat sin trovärdighet och legitimitet. HiGs ledning bör lära av de ovan nämnda studenternas förståelse av akademisk verksamhet och kvalitet. Men dessvärre befarar vi att läget är så allvarligt att inga lärdomar kommer att dras, i så fall är det en ny ledning som krävs.

Shirin Ahlbäck Öberg
docent

Li Bennich-Björkman
Skytteansk professor i statskunskap och vältalighet

Christer Karlsson
docent

Sten Widmalm
professor

Samtliga vid Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons