Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Deckarsommaren ingen höjdare

Familjer utplånas, kvinnor ritualmördas och tonårsflickor stryps till döds. Sommarens deckarläsning är dyster – i dubbel bemärkelse menar K Arne Blom, preses i Svenska Deckarakademin.

Annons

– Det ges ut för mycket deckare i Sverige. Det är någon jädrans tävling om att sälja mest i stället för att skriva bäst, säger han.

Sommaren är av hävd den tid på året när vi läser mest böcker – och då gärna deckare.

Många förlag passar på att ge ut sina kriminalromaner lagom till semestern för att få så stort genomslag som möjligt.

Men 2009 års deckarskörd kommer knappast att bli ihågkommen för sin originalitet eller litterära höjd.

– Den värsta skittrenden är alla dessa seriemördare. Skälet till att de finns är att författarna inte är kapabla att berätta en historia, utan på ungefär var tionde sida måste en ny stackars människa mista livet för att föra berättelsen framåt, säger K Arne Blom.

Från januari och fram till sommaren har det getts ut drygt 20 kriminalromaner på de etablerade förlagen.

Debutanter blandas med gamla deckarrävar som Björn Hellgren och Jan Mårtensson, intriger och miljöer skiftar självklart – och mordvapnen likaså.

Mestadels stryps, skjuts och slås offren ihjäl på ganska traditionellt vis, medan vissa författare tycks njuta av att ta livet av sina karaktärer på mer originella sätt, exempelvis i en tryckpress.

De flesta av deckarna har dock ett förbluffande likartat ramverk. De utspelas i Stockholm (11 av 21), har en medelålders poliskommissarie med relationsproblem som huvudperson (13 av 21) och de ingår i en planerad serie (13 av 21).

– Det verkar ibland som om de sitter och skriver av varandra. Det finns en genomsnittlig mall som de flesta utgår från - sedan är det fem, tio stycken deckarförfattare som utmärker sig litterärt, säger K Arne Blom.

Han debuterade själv som deckarförfattare för snart 40 år sedan och har som preses i Svenska Deckarakademin koll på flödet av kriminalromaner.

Varje år delar akademin ut priser, bland annat till bästa svenska kriminalroman och bästa svenska debutbok. Förra året var det Johan Theorins ”Nattfåk” och Ingrid Hedströms ”Lärarinnan i Villette” som prisades.

Det finns fortfarande ett stort sug efter svenska deckare i utlandet.

En del författare, som debutanten Camilla Ceder och pseudonymen Lars Kepler, sålde utlandsrättigheterna till sina verk redan innan böckerna getts ut i Sverige.

Det är fakta som förlagen är snara att använda i sin marknadsföring. Men K Arne Blom undrar om inte de tyska läsarna börjar tröttna på ”Schweden-Krimis” – och ställer sig definitivt tveksam till alla försäljningssuccéer på den svenska marknaden de senaste åren.

– Jag är förbluffad över att varenda svensk kriminalförfattare kan sälja över 100 000 exemplar i sitt eget land. Det har jag svårt att tro på. Det är inte rimligt att så många säljer så mycket, det finns inte köpare för det.

Fast även om våren och sommaren 2009 inte kommer att gå till historien som den bästa deckarsäsongen någonsin finns det ljuspunkter, menar han.

– Det har kommit två böcker i år som är enastående bra. Tove Klackenbergs ”Dömd på förhand” och Roslund & Hellströms ”Tre sekunder”.

– De sistnämnda är enormt skickliga, det är en prestation att skriva en bok på 600 sidor som håller så väldigt hög litterär kvalitet.