Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den klädsamma blindheten

/

Gårdagens författare tvekade inte att ta klivet in i samtids- debatten. Numera råder istället nyängsligheten. Det skriver Crister Enander i sitt svar på måndagens brev från Kristian Lundberg. I morgon svarar Lundberg. Brevväxlingen mellan Enander och Lundberg om litteraturens tillstånd, började i måndags och fortsätter till och med nästa vecka.

Annons

Kristian!

Väntan på den befriande åskan, de tunga lågtrycken som kommer rullande nere från det inre av Tyskland, får huvudet att dunka av en värk som känns symptomatisk. Som om huvudvärken vore en värk av samtid. Av vantrivsel och frustration, av vanmakt och en ständigt närvarande upprördhet som vetter mot vreden.

Du pratar om klass. Du vill på nytt föra fram den som förklaring till dagens orättvisor. Du frågar var den finns i skönlitteraturen. Jag blir svaret skyldigt. Det enda som finns är undantag, enskilda röster som vägrar tiga, som vägrar släppa det självklara. Tony Samuelsson, Kjell Johansson, Elsie Johansson, Anneli Jordahl, diktdebutanten Jenny Wrangborg – du, utifrån din särskilda utgångspunkt . Och några få till.

Men frånvaron av en blick som ser underifrån, som ser uppåt och som därigenom visar att kejsaren är naken och makten brutal, är ingen isolerad brist i enbart litteraturen. Det är en frånvaro av ett perspektiv som gäller hela samhället. Ibland misstänker jag att den stumhet – och jag menar då inte tystnad, utan den stumhet man upplever när man rör vid en sedan länge död kroppsdel – som spridit sig i samtidslitteraturen bottnar i en ingrodd motvilja mot att nämna saker vid deras rätta namn. En sorts överförfining; parad med en klädsam partiell blindhet. Men det är också utslag av rädsla. En rädsla att de inte ska accepteras, att de inte ska få vara med bland de fina författarna. Ty även arbetarlitteratur skrivs fortfarande. Men det skrivs inget om den. Den tigs ihjäl.

Det är som om allt är del av en medveten strategi, en större plan. Den bredare och växande medelklassen har erövrat rätten att formulera frågorna; de frågeställningar utanför vilka inga andra händelser ens äger kraft av verklighet. De har – genom den offentliga lögnens kraft – aldrig inträffat. (Återigen: det osynliggjorda.) Det liksom suddas i protokollen, klipps i arkiven. Foton retuscheras som på Stalins tid. Nu finns det ingen stor konspiration. Inga mäktiga anonyma herrar som sitter och drar i snörena som får oss att dansa och sprattla. Det är strukturer som styr. Det är de stora och osynliga pengarna som härskar. Det är girighetens monotona röst som talar och styr.

Samtidigt återstår trots allt en liten del, en glipa av möjligheter, där ordet måste och kan leva. Ord av motstånd, ord av protest; ord som uttrycker det som inte längre får sägas, som skildrar det som inte längre syns, som förnekas och förtrycks. Det som blivit tabu, det vi ska glömma. Och grundproblemet är exakt detta: Den lilla gläntan måste erövras – återerövras, är kanske rätt ord. Frånvaron av det som förr kallades kulturdebatt – till skillnad från dagens egotrippade utspel av massmediekåta författare av andra rangen – blir som ytterligare ett led i denna vägran att se vad som verkligen sker. Motsättningarna ska inte få ta något utrymme eller intresse i anspråk. De trycks undan. Återigen: osynliggörandet.

Konsensus råder. Alla tycker i grunden samma sak. Det har – på ett skrämmande sätt – blivit idealtillståndet. Det är skrämmande eftersom det döljer det som är viktigt, allt som verkligen spelar roll. Nyängsligheten har ersatt resning och öppet redovisade åsikter, den forna hederligheten. Gårdagens författare tvekade inte att ta klivet in i samtidsdebatten. Sven Delblanc, som du nämner, är en av de givna förebilderna. Och inte enbart för sitt stora författarskap, utan just genom sitt starka engagemang, sin okuvliga vilja att förstå och påverka sin samtid.

Var finns Sven Delblancs arvtagare idag? Vem låter sig inspireras av Sara Lidmans stridsvilja? Var finns motrösterna? Vem tar vid där Vilhelm Moberg slutade? Han gick i sjön sig när pennan sinade. Hans skrivande var på allvar, på blodigt allvar.

Men tystnaden, den trasa av grådaskig likgiltighet och konciliant tigande som tycks ligga över hela landet, är inte enbart ett tecken på nyängsligheten och inskränktheten. Bakom den ligger en medveten strategi. Kultursidornas kritiska material skulle bort. Det började redan på Arne Ruths tid på Dagens Nyheter då han avgick i protest mot ledningens beslut att underminera kulturchefens ställning. Detta följdes snabbt av bråket på Sydsvenskan där Per T Ohlsson gick segrande ur striden mot kulturredaktören. Och det har sedan fortsatt i många tidningar, ja de flesta. Peter Luthersson avgick även han i protest från posten som kulturchef på Svenska Dagbladet.

Tystnaden, frånvaro av debatt och frispråkiga och kritiska röster, är medveten. Som en sorts gisslan – som alibin – har vi i stället fått hundratals krönikör som sällan skriver om något annat än sina intill förväxling likartade privatliv. De påstås vara opinionsbildare

Jag känner förakt för deras anpasslighet, deras frånvaro av egen vilja, deras brist på resning och frånvaro av övertygelser. Varför skriver de när de inget har att säga? Nej ,det är hög tid att börja tala klarspråk. Att kalla en ynkrygg för en ynkrygg, förtryck för förtryck, klass för klass.

Det osynliga måste bli synligt. Så enkelt är det. Och så infernaliskt svårt.

Fridens,

Christer

Mer läsning

Annons