Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den långe trumslagarpojken

Annons
Han är faktiskt mer anonym i lilla Gävleän i Stockholm. Det konstaterar Christer Björklund,känd som Muttis, trumslagare, hillebo och småbarnspappanär vi träffas i hans studio i centrala Gävle.

Kvällen innan har han varit i Stockholm och spelat, ettpar kvällar i rad på Mosebacke och han kommer direktfrån tidiga morgontåget.

Hela hösten flängde han runt i Europa och spelade,både live men mest på teve i både Tyskland,England och inte minst Frankrike. Som trummis i Titiyos band.

Han har turnerat med Ulf Lundell en sommar och mycket medTomas di Leva. Han har medverkat på så mångaskivor att han tappat räkningen, omkring 30-40. Förraåret fick en amerikansk reklambyrå upp öronenför en låt som han skrivit tillsammans med Papa Dee.Faktiskt mest av en slump. Amerikanarna letade på nätetefter musik som lät europeisk. Hittade låten och köpterätten och betalade så bra att Christers fjärdedelräckte till litet prylar i inspelningsstudion och en ny bil.

- Det är inte klokt egentligen, vad dom betalar förkanske 20 sekunders musik, säger Christer.

Låtslingan används i en reklamfilm om Chrysler,som nu går i USA och som snart även kommer till Europa.

Alla Christers kolleger bor i Stockholm.

Själv bor han i Hille och säger att han verkligengillar Gävle. Det är här han trivs.

- Det är den ständiga frågan jag får,varför jag bor i Gävle. Men det fungerar bra. Stockholmär så nära.

Han har flera kompisar i Stockholm som också har barn.Att då bo i en tvåa på Södermalm i andrahandslägenhetär ingen höjdare. Högre livskvalitet har Christersom bor i villa i Hille och som tycker det är oändligtskönt när han får komma hem efter en turnéoch slippa bo på hotell.

Här har han inte bara två mycket aktiva småflickorutan även en bättre hälft som han beskriver sommycket förstående och oändligt flexibel.

Hon skulle följa Christer vart än han skulle viljaflytta.

Och storstäder lockar. Högst upp på listanstår Sydney eftersom musikklimatet där är såbra. Eller London, som har allt. Ett tag var det på gångatt familjen skulle flytta till Barcelona.

Men Christer är nog för hemmakär.

Han bor nog i Hille om tio år också.

Stockholm blir aldrig aktuellt. Det är en ankdamm, tyckerChrister. En ytlig värld där man blir bedömd eftervad man gör, eller vem man spelar med.

Han är lång, smal, har intensivt mörka ochnyfikna ögon. Och lätt för att le.

En rockare som närmar sig de 40 och som säger atthan nog är en udda figur här i Gävle, specielltpå föräldramötena.

Vi pratar om allt möjligt och fram kommer en bild aven reflekterande person med många synpunkter på vårtsamhälle och de liv vi lever. En omtänksam och välordnadperson som helst stiger upp vid halvsjutiden på morgnarnaoch som börjar tycka att sena spelningar är jobbiga.

Han jobbar hellre i sin inspelningsstudio.

Den bransch han jobbar i har hög hipfaktor och ärsäkert en stor dröm för många. Tänkatt få turnera med idolerna!

För Christer är det vardag, jobbet han försörjersig på även om det också är ett "kall".Och det är inte alltid en dans på rosor.

Den här hösten till exempel. Turnéer tillFrankrike, Tyskland, England, möjlighet att få upplevaParis, London...

Visst, säger Christer.

Men det är flygresor med tidiga avgångar. Man kommertill platsen, checkar in på hotellet och sedan tillbringasresten av dagen i väntan i en teve-studio. Plötsligt,när hela dagen gått, blir det tagning. Och pånågra minuter är det hela över.

Men då är klockan redan så mycket att detenda man hinner är att gå ut och äta. Och nästamorgon går flyget tidigt igen.

- Svenska teve-bolag är fantastiska, väldigt välorganiserade,jämfört speciellt med de franska, säger Christer.

Det har varit hektiskt för honom och bandet, men ännumer för Titiyo. Det har handlat mycket om promotion helahösten, spelningar på teve och ibland för specielltinbjuden publik. Och när bandet kommer har Titiyo ofta varitpå plats redan en vecka för intervjuer och annat somingår i en hårdlansering.

Hon är stor just nu på kontinenten, störreän i Sverige, men det har också tagit på henneskrafter.

Just nu vilar hon upp i Brasilien för att orka med ivår, med planerad lansering i England och USA. Och sannoliktmed Muttis bakom trummorna.

Det var meningen att Christer och hela hans familj ocksåskulle ha varit i Brasilien på semester nu. Men en ryggoperationsom Nina har gått igenom har inte fungerat som planeratoch därför stannar familjen hemma.

Christer gillar Titiyo och säger att hon är fantastisk,med en jävla humor och ett väldigt stort hjärta.Hon är omtänksam och bryr sig och har känslosprötenute hela tiden.

Christer är alltså son till Jojjen Björklund,saxofonist och bandledare och därmed uppvuxen i en musikaliskmiljön.

I dag säger han att pappas musik, det är grundbulten.

För det mesta var det tyst hemma, lika tyst som han självvill ha det. Men när man väl lyssnade på musik,så gjordes det ordentligt. Då frossade man verkligen,på full volym, med storbandsjazz.

Hur det gick till när Christer började spela trummorminns han inte, men han gillade det fysiska utspelet. Att fåslamra och dundra.

- Alla småbarn borde spela trummor och få avreagerasig. Det kanske borde ingå i värstingprogrammen, tyckerhan.

Pappa släpade visst hem en gitarr nån gång,men det var inget för Christer.

Pappa la sig inte i, minns han, och det var bra.

I dag jämför Christer sin pappas beteende med mångaföräldrar till idrottsbarn som hela tiden hetsar sinatelningar till att prestera. Han tycker att det tryck som småbarn utsätts för är ruggigt.

Christer började spela i kommunala musikskolan och trummadenär blåsorkestern marscherade varje lördag frånSödermalmstorg till Stortorget. Iförd uniform med basker.Kompisarna häcklade, körde bredvid orkestern påsina cyklar.

Men annars var det kul.

Ordning och reda, disciplin. Det gillade Christer.

Att han sen blev yrkesmusiker kanske ändå lågi generna.

Men han började faktiskt sin yrkeskarriär som fotograf,som assistent till Evert J-berg när han jobbade pålänsmuseet och sen hos fotografen på lasarettet.

Han spelade i lokala band. Det fanns många bra bandoch många bra kompisar. Clas Olson var en enorm drivkraftsom höll ordning på alla och fixade. Där fannsRockis Ivarsson och Tomas di Leva och många andra.

- Det var drömlikt, helt otroligt, säger Christeri dag.

Varenda helg var det spelningar och inställningen då,på punkens tid, var att alla kan spela och alla ärlika bra. Det var en bra attityd, tycker han.

Man repade i Gamla Grand och i Siporex på Alderholmen,som nu är rivet. Sen spelade man på Polhem och Borgis,Victoria och Fenix bland annat.

När han kom med i Eivon Boogie Band blev det såmånga spelningar att Christer tänkte att det var likabra att utbilda sig inom musiken. Men det blev bara en terminsteoretiska musikstudier på musiklinjen i Bollnäs. Senbörjade han turnera med Tomas di Leva.

Och Christer minns hur det gick till.

Han har nämligen spelat på audition två gångeri sitt liv. Den första var för just Tomas di Leva, 1989.

- Han är otroligt långsint, det var därför.Han kom nämligen ihåg att jag hade missat ett rep fem-sexår tidigare. Därför fick jag provspela, sägerChrister och skrattar gott.

Numera bor förresten Christer med sin familj i Tomasdi Levas familjehem. Eller Hille-Dille, som han kallar Tomas.I vedboden hittade han förresten en namnskylt i trädär Tomas hade bränt in sitt namn.

Andra gången Christer fick provspela var när UlfLundell skulle ha en trummis till sin sommarturné.

Och den historien säger en del om Christers inställning.

Egentligen gillade han inte Lundells musik och hade ingenav hans skivor. Och var helt kolugn och inte så angelägen.

När Lundell frågade svarade Christer att han egentligeninte gillade hans musik och inte hade några av hans skivor.

Ett par timmar därefter kom ett postbud med en storttungt paket, med skivor och böcker och allt möjligt.

En stund därefter ringde Ulf och frågade om paketethade kommit fram.

Och visst fick Christer jobbet. Det var sommarturnén1994. Gänget bestod av bra folk, det var ett trivsamt ochskönt gäng.

Att det fungerar socialt på en turné ärviktigast. Mycket viktigare än att alla ska vara såjävligt bra och duktiga, säger Christer.

Men fortfarande gillar han inte Ulf Lundells musik.

Däremot gillar han Papa Dee som han jobbat mycket med,inte minst i studion, med att skriva musik och producera.

Och han gillar Justin Clayton, en engelsman som spelade insin skiva i en studio som då fanns i Forsby med Anders Ahleniussom ljudtekniker.

- Det är den bästa skiva jag varit med på,alla kategorier, säger Christer.

Det var genom producenten Marty Wilson-Piper som de kom ikontakt med varann.

Sen blev Christer erbjuden att turnera med Justin i USA ettpar gånger.

Men han tackade nej. Det var för dåligt betalt.Nina sa att visst kunde han åka, men det vore bra om hani så fall kom hem med litet pengar, efter att ha varit utei kanske sex-sju veckor.

Men är man inte i toppserien i USA är det bådetufft och dåligt betalt. Man bor aldrig på hotellutan i turnébussen som kör på nätternamellan spelningarna. Och för varje spelning för musikerna500-600 kronor.

I Sverige är det bättre betalt, mellan 2 500 och4 000 per spelning.

Det är en märklig värld, den som Christer jobbari. Artisterna utsätts för ständig koll, pågott och ont. Stjärnorna håller noga koll påom de finns med i skvallertidningarna.

Det är en värld där det även förekommeren hel del droger.

- Men det är inget för mig, säger Christer.

Han behöver inte droger för att bli inspirerad.

Den enda drog han använder är snus, portionsförpackad,med eukalyptussmak.

Och röker gör han bara när han dricker vin.

Även på den fronten är han försiktig.

- Säkert hälften av musikerna i Stockholm äralkoholister, säger han med oro.

Istället är Christer en ansvarsfull småbarnspappasom gillar sitt jobb, fast det är så osäkert.

- Jag kan ju inget annat, säger han, men beskriver sigockså som lyckligt lottad. Han har till och med musikensom hobby och känner alltid glädje när han gårtill jobbet.

Dessutom kan han vara hemma nån vecka emellanåtoch har då mer tid över för sina flickor änvanliga heltidsarbetande föräldrar.

Kommer flickorna att fortsätta familjetraditionen ochbli musiker?

Den äldsta har i alla fall börjat spela piano ochhemma i källaren står ett trumset.

Men flickorna har fullt med aktiviteter. Den äldsta båderider, simmar och dansar balett.

Mer läsning

Annons