Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

… den ljusnande framtid är vår!

Annons

I år är det 25 år sedan Jag rusade ut från Vasaskolan för att ta emot världens jubel. På den tiden var nämligen Jag universums medelpunkt, och ingenting hade kunnat rubba Min absoluta tro att hela världen stod och väntade på just Mig. Mitt redan uppblåsta ego hade dessutom fått en extra boost av en flaska cider som Jag druckit till frukost denna historiska dag. Denna dag, som i framtiden skulle firas med samma emfas som Dagen D, Kristi födelse och de två-tre andra högtidsdagar Jag kunde hålla reda på. Nu stod ingenting i vägen för Mina planer att bli världens största popidol – eller, möjligen – den första svenska presidenten någonsin i USA. Fast helst popidol.

Och vi sjöng … och den ljusnande framtid är vår! helt övertygade om att så också var fallet. Föga anade Jag då att jag 25 år senare skulle tycka att ett av livets jävligaste eländen är folk som inte vet hur man handlar på Köpis – d v s folk som inte håller det vänstervarv som vi stammisar tyst kommit överens om. Föga anade Jag då att jag 25 år senare skulle tacka nej när ens bästa polare vill bjuda ut en på galej, för att inte missa en semifinal(!) i schlagerfestivalen. Och aldrig för Mitt liv hade Jag väl kunnat tro att jag en dag skulle tacka nej till ett erbjudande om att kunna se MTV gratis med motiveringen att de visar alldeles för mycket naket!

Men tillbaks till den där ljusnande framtiden. Man kan ju tycka vad man vill om huruvida den verkligen var vår (och om vi gjorde något vettigt av den) (och om den eventuellt fortfarande är vår, eller om vi hade vår chans och sumpade den), men den var ju faktiskt ljusare då. Vi som gick ut gymnasiet i mitten av 80-talet hade faktiskt nästan garanterat ett jobb som väntade på oss. Trots våra gräsliga frisyrer. Det var kanske inte precis de jobb vi ville ha, och som nybakade snillen tyckte vi väl att den där gamla industrin kunde gubbarna gott behålla själva. Men ändå, jobben fanns där. De som föddes på 80-talet, varav vissa tar studenten i år, har inte en chans till ett skitjobb ens. I dag är tydligen var fjärde 80-talist arbetslös, och om bara ett par veckor kommer ytterligare en årskull utrusande på arbetsmarknaden.

Jag har ju jobbat på arbetsförmedlingen i flera år, och som av en ödets ironi har jag kunnat se ett antal champagnefrukostar utanför Vasaskolan från mitt fönster. Avundsjukt har jag stått och sett hormonstinna unga män skråla för full hals om den ljusnande framtiden, ivrigt påhejade av söta tjejer på vingliga ben. Vi ses på måndag!! har jag bittert mumlat bakom min gardin, fullt medveten om att det är en otroligt elak tanke att tänka. Men det är bara för att jag vet hur mycket de som står där med sin champagne i just det ögonblicket bryr sig om den värld de skall ut i och ta över – inte ett skit!! Och tänk om du och jag bara för ett ögonblick kunde få uppleva den känslan igen – känslan av att allt det där berör inte Mig, för just nu är Jag så himla lycklig och hela världen kretsar bara kring Mig. Tänk om den ljusnande framtiden faktiskt vore vår – inte bara några rusiga dagar i vårt nittonde levnadsår, utan jämt, hela tiden. Då kunde folk få irra hur fan de vill på Köpis!

LARRY FORSBERG