Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svenska modellens reda

Andelen tjänstemän som är med i facket är nu större än bland arbetare. Organisationsgraden är högst i offentlig sektor med 84 procent, i industrin är den 79 procent och i privata tjänstenäringar 59 procent.

Annons

Organisationsgraden nådde en topp 1993 med 85 procent och har sedan sjunkit till 77 procent 2006. Det är relativt sett det största raset sedan storstrejken 1909. LO har minskat 11 procent, TCO nästan 7 procent medan Saco ligger still.
Ändå är den svenska fackanslutningen långt större än i många länder. I USA är ofta bara en femtedel eller mindre av de anställda medlemmarna i facket. Barack Obama vill minska hinder mot att gå med i facket, medan George W Bush alltid stöttade arbetsgivarna. 
Amerikanska fackföreningar är svagare än svenska, men i över hundra år har de ändå systematiskt krävt så liten statlig inblandning som möjligt i arbetsmarknadsfrågor. Detta just för att erfarenheten är att både politiker och domstolar oftast ställer upp på arbetsgivarnas linje.
Inför valet till Europaparlamentet hade Socialdemokraterna som nästan enda fråga att värna den "svenska modellen" som sägs innebära att det är arbetsmarknadens parter, inte lagstiftning, som ska avgöra på arbetsmarknaden.
Det är dock knappast en konsekvent linje från LO och Socialdemokratin. Den svenska lagen om kollektivavtal och arbetsdomstolen kan båda sägas vara liberala skapelser. De infördes under regeringen Ekman 1928, under mycket hårt motstånd från Socialdemokratin. Inte bara hätska tal i båda kamrarna, partiets inte bara röstade nej utan de reserverade sig också mot beslutet, vilket är ytterst sällsynt. Det man ondgjorde sig över var att med kollektivavtal blev "vilda strejker" inte tillåtna.
Man kan säga att först tio år senare, med det legendariska Saltsjöbadsavtalet mellan LO och Arbetsgivareföreningen, kom Socialdemokratin att bejaka vad som sedan kommit att kallas den "svenska modellen".
Men den har förvisso inte varit obruten ens efter 1938. Under Olof Palmes regeringstid infördes under första halvan en rad nya lagar på arbetsmarknadsområdet, delvis genom "Lidbom"-metoden, där allt gick snabbt.
Det var strax innan partiet 1976 förlorade den regeringsmakt man då innehaft i 44 år. Kanske man kände på sig att man skulle förlora makten och därför ville passa på att lagstiftningsvägen införa förändringar, som skulle kunna vara svårare att genomföra i förhandlingar. Staten grep in på arbetsmarknaden, på fackets sida, inte som i USA på arbetsgivarnas.
Den svenska modellen är alltså inte så tydlig och klar som det kan låta när LO och partiet numera säger att avtal är mycket bättre än lagstiftning.