Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Designkriget mot de oönskade

Exkluderande design, kallas det. Formgivning som ska hålla hemlösa och tiggare borta från det offentliga rummet. En promenad i Gävle centrum visar flera exempel, konstaterar kulturredaktör Kristian Ekenberg.

Under några års tid, så smygande att det knappt har märkts, har Gävle centrum blivit ogästvänligt.

Att det knappt har märkts beror på att de flesta av oss tillhör en grupp som är välkomna. Med jobb och pengar och en säng att sova i om natten. Tillhör man den gruppen är det lätt att missa hur den så kallade exkluderande designen har ätit sig in i det offentliga rummet och visar sin taggiga, hårda yta.

En promenad i Gävle, från Gävle strand till centrum, bjuder på en rad exempel med exkluderande design, skapad för att hålla tiggare och hemlösa borta.

Först går man förbi de märkligt böjda och svårt obekväma bänkarna längs med ån. Sedan, på Centralstationen, är bänkarna uppdelade av skarpa armstöd, för att ingen ska få för sig att lägga sig ner och sova. Utanför vid busshållplatsen liknar bänken mer ett ryggstöd, av samma anledning. Bänkarna längs med Drottninggatan inbjuder inte till några längre sittningar. Under Gammelbron har ett galler satts upp för att hålla missbrukare och hemlösa borta. (Vid en av stadens banker var ytan under skyltfönstret tidigare försedd med ett slags metallutväxter för att ingen skulle lockas att slå sig ner.)

Samma metoder som använts för att hålla borta duvor används nu för att hålla undan oönskade människor.

Exkluderande design må ha växt fram mitt under våra näsor, men den har fått allt svårare att stå obemärkt som en naturlig del av stadsmiljön. När ett foto av taggar som satts upp i London för att mota bort hemlösa blev viralt, skrev 130 000 människor på en protestlista som fick den exkluderande designen att dra in klorna igen. Vissa har inte låtit sig nöja med detta, utan har i stället aktivt avlägsnat till exempel armstöden som gör bänkar omöjliga att sova på.

Taggar är en övertydlig bild av de aggressiva attityderna. Lika subtila som en vallgrav och stenmurar med kokande olja. När den exkluderande designen fungerar som bäst förstår människor inte ens dess syfte.

Om du har funderat över det märkliga utseendet på möblerna på Stortorget kan du sluta att klia dig i huvudet nu.

Fredrik Edin har i uppsatsen ”The Message is the medium” grävt djupare i hur formgivare för en lågintensiv kamp mot samhällets mest utsatta. Han skriver: ”Hur kan det komma sig att en konstruktion som är direkt riktat mot några av våra allra mest utsatta medmänniskor, som hemlösa och fattiga missbrukare, kan finnas överallt och mitt ibland oss utan att vi frågar oss varför? Kan det bero på att vi upplever bänkarna och liknande fenomen som fullkomligt självklara inslag i stadsmiljön?”

Det offentliga rummet har länge varit inne i en process där det privata tar över tidigare allmänna ytor. Torget blir en galleria. Vi har alltid satt upp hinder för att skydda det privata – staket är på så sätt också en exkluderande design – men skillnaden nu är att de utestängande elementen syns på platser som tidigare var allas egendom.

Fenomenet har intresserat konstnärer. Fotografen Nils Norman har gett ut boken ”The Contemporary picturesque”, fylld med fotografier på exkluderande design och defensiv arkitektur, och konstnären Fabian Brunsin genomförde projektet ”Pay and sit” som gick ut på att spikar fälldes ner i en bänk för den som betalade för det. Vilket lär ha fått myndigheterna i Kina, som missat ironin, att genomföra idén på riktigt. Någonting som måste beskrivas som bortom satir.

I vissa fall finns det ursäkter för den exkluderande designen. Säkerhetsrisker som gör att ändamålet helgar medlen. Röster menar också att omöjliggörandet av att sova på parkbänkar kan försvaras om samhället samtidigt erbjuder härbärgen för dem som behöver nattvila.

Skribenten Alex Andreou har själv under en period i livet varit hemlös och i den brittiska dagstidningen The Guardian skriver han om hur den som verkligen är i behov av dessa ytor upplever det att så mycket ansträngning och pengar läggs på att hålla dem borta.

”Exkluderande design är avslöjande på många plan, för den är inte en produkt av obetänksamhet eller ett olycksfall i arbetet, utan medvetet uttänkt. Ett slags ovänlighet som är medveten, designad, godkänd, finansierad och förverkligad med det explicita motivet att exkludera och trakassera.”

Han avslutar sin text med en intressant observation. Det offentliga rummet blir inte bara mer ogästvänligt för människor som tigger och är hemlösa, utan för alla som vistas i det. Livet blir lite njuggare, hårdare och fulare för oss alla av den exkluderande designen.