Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är inte hans fel att jag läser sämre

Annons

Det är inte hans fel att jag läser sämre.

Det är det faktiskt inte.

Daniel Boyacioglus ”Det är inte hennes fel att jag skriver sämre” är välskriven och liksom helt här, närvarande på bordet framför mig med Willem Anderssons fantastiska illustrationer som livgivare på omslaget och baksidan.

Men ändå är det något som inte riktigt stämmer.

Det är som en sång med ett otajt band, där vissa partier känns välrepade och intuitiva men intrycket ändå blir lite… skevt. Inte i otakt, inte omusikaliskt.

Men inte helt tätt heller.

Men stunderna som lyfter diktsamlingen gör det högt och helhjärtat.

Som i Svensk hiphop en halvbror:

”Mamma soul / dina barn saknar självförtroende, / dom utomäktenskapliga är på turné. / Du har varit orättvis / som jag är orättvis, / pappa jazz var sedan länge akademisk.”

Kanske är det formen som inte riktigt passar innehållet.

Jag vill ju rytm och liv och skärpa, något som inte brukar saknas hos Boyacioglu, men ser mest ljumma ordföljder och halvnödiga rim.

Men det är svårt också, att skriva om familjer som inte fungerar i kärlek eller respekt, om ett nytt land som kanske kan acceptera men aldrig bli riktigt hemma.

Och det är ont om självömkan, ont om ältande – fint!

Men också ont om förlåtelse.

Kanske behövs den inte: kanske är det i själva verket den som är den borttappade rytmen.

Lotta Vigur