Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är intressantare att bli utskälld av ett geni"

/

Katinka Farago är svensk films grand old lady. Bland annat gjorde hon 19 filmer tillsammans med Ingmar Bergman. Här berättar hon, exklusivt för ­Gunilla Kindstrand, om branschen, backstage och Bergman. Samtalet ingår i en kommande intervjubok, Boklådan, som släpps i höst. GD kommer att publicera några av samtalen, i förkortad form. Nästa söndag möter vi Niklas Rådström.

Annons

Du började med att ta hand om Elof Ahrles hund när du var 13. Sedan verkar det ha fortsatt av bara farten. Du har 55 år med en rad betydande filmregissörer: Hasse Ekman, Ingmar Bergman, Mai Zetterling, Vilgot Sjöman, Andrej Tarkovskij och många, många fler.

Jag blev kvar på grund av skådespelarna. De har ett fascinerande yrke som inte liknar något annat. Jag har en oerhörd beundran för den människa som kan stå i Dramatens kulisser och i ett givet ögonblick ta det där steget in i ljuset. Det krävs ett mycket stort mod för att kliva ut framför de 900 människor som sitter där ute. Skådespelaren är fast där på scenen, kanske tre timmar, och måste helt enkelt få ur sig sina repliker, vad som än händer. Jag är över 70 år och tycker fortfarande att det är märkligt att någon förmår det här. Jag skulle ALDRIG göra det. Ja, jag tycker att de är fantastiska!

Du sägs vara noga med att hålla en skiljelinje mellan privatliv och yrkesliv.

Det har speciellt gällt relationen till Ingmar Bergman. Vi jobbade ihop i 30 år och han ville ha det på sina villkor. När jag var på plats skulle jag finnas till enbart för honom. Han hade svårt i perioder, särskilt på morgnarna kom ångesten över honom. Då brukade vi sätta oss, för oss själva, och hålla varandra i handen. Så satt vi bara där, utan att säga något särskilt. Han behövde den stunden.

Men en gång, när vi skulle göra Ansikte mot ansikte, 1975, var en av mina döttrar väldigt sjuk. Jag var tvungen att ta henne till läkare, men ville inte äventyra inspelningen. Så jag tog med henne till produktionskontoret och lade henne på en soffa där för att åka till läkare så fort alla mötena var klara.

Ingmar pekade på soffan och sa: Vad är det där?

Jag förklarade allt, och att han inte skulle bry sig, för allt skulle vara som vanligt, för jag hade allt under kontroll. Vi gick in och satte oss, men efter några minuter ryckte han åt sig handen och sa Asch, det här är meningslöst! Du tänker inte på mig, du tänker bara på henne!

Då gick jag ut.

Då tyckte jag han gick för långt.

Det var enda gången han såg något av mina barn när de var små.

Ert samarbete är legendariskt. Ni gjorde 19 filmer tillsammans.

Att jobba med honom gav mig en väldig trygghet. Han visste precis vad vi skulle göra. Han brukade säga att konsten sköter man vid skrivbordet, sedan gör man jobbet. Och jag vande mig vid hans humör. Jag brukade tänka att det är intressantare att bli utskälld av ett geni än av en dumskalle. Han lärde mig allt jag kan om film och avgjorde hela mitt yrkesliv.

Hur påverkades din familj av arbetet för Bergman?

Han var väldigt närvarande utan att fysiskt vara där. De år han bodde i München, efter det svenska skattebråket, ringde han varje söndag för att förhöra sig om hur det gått på kontoret. Söndagen var egentligen min lediga dag, men det här samtalet var viktigt, så barnen var tvungna att hålla tyst eller gå därifrån. Det var jobbigt för dem.

När nyheten om Ingmars död sänts i radio ringde min ena dotter hem och sa: Mamma, mamma, äntligen är vi fria!

Hur kände du då?

Jag blev mycket förvånad, men var tvungen att acceptera att hon såg det på det viset.

När Ingmar Bergman gick bort utbröt en häpnadsväckande mytologisering av honom och hans verk. Till och med de inköpslappar han skrev till sin hushållerska visades upp. Hur reagerade du då?

Många blev liksom religiösa när de jobbade med Ingmar. När han hade gått bort var det som om alla skulle äga honom.

Är det ingen som försökt få dig att skriva din egen bok om dina 30 år med Sveriges störste filmregissör?

Det skulle jag aldrig göra. Jag vet vad han och jag har gjort tillsammans. Det räcker. Det är över nu.

Min erfarenhet är att så gott som all scenisk verksamhet bygger på en obönhörlig och inte sällan svåruthärdlig hierarki. Alla i teamet arbetar för att repetitionen, föreställningen, inspelningen … ska bli maximalt bra, men i sista skedet vilar resultatet förstås på att regissör och skådespelare har de allra bästa förutsättningar. Det utvecklas inte sällan ett maktspel där de som arbetar bakom scenen får ta emot frustration och nervositet på ett ibland rent förnedrande vis. Men när man sedan ser resultatet från salongen, eller i klipprummet, så förlåts både kränkningar och förödmjukelser. Allt för publiken. Det är nästan rituellt.

Just det! Det är detta jag menar! Jag har stått ut med så mycket för att jag älskar det de gör för publiken!

Att vara skådespelare är ett mycket svårt yrke. Bildligt talat ska de klä av sig nakna inför kameran. Men den respekt jag hyser för skådespelare finns inte i branschen längre. Det är därför man ofta avfärdar dem som besvärliga. Min erfarenhet är att skådespelare är besvärliga när de är otrygga. Man måstes ta hand om dem – inte med helikopter och room service – men de måste känna att de är omtyckta och trygga. Det kan handla om små saker. Det fick jag lära mig redan när jag jobbade på Filmstaden, som tonåring. Karl Gerhard, till exempel, ville alltid ha sin apelsin uppdelad i klyftor på en pappersnäsduk. Och näsduken skulle helst vara rosa.

Du kan inte hålla på med det här om du väntar dig att alla beter sig som om de vore bankmänniskor och älska att jobba nio till fem.

Om du förväntar dig det så kommer du förmodligen att utveckla en djupt föraktfull inställning till hela yrkesgruppen omkring dig. Skådespelare är inte bankmänniskor.

På 1950-talet kunde det vara upp emot 80 miljoner biobesök per år i Sverige. Numera är publiksiffrorna ungefär 15 miljoner besök per år. Hur har den konstnärliga kvaliteten förändrats under de fem decennier du har arbetat i branschen?

Jag sitter i Guldbaggejuryn och kan konstatera att det inte är många filmer som håller för en andra tittning. Det är inte så mycket som kan kallas för kvalitetsfilm i dag. Jag sitter också i olika konstellationer där pengar ska fördelas till produktioner. Där är det inte populärt att tala om konst och kvalitet. Det handlar först och främst om att ekonomin ska gå ihop. Och visst är film en kommersiell konstart – men det är trots allt en konstart!

Fast jag tror inte att publiken bryr sig om kvalitet längre. Även filmer som får de bästa recensioner har det tufft. Siffrorna stannar ofta vid 30 000 besökare.

Allt måste gå mycket fortare i dag. Jobbet ska göras på 30-35 dagar, i stället för 40-45 dagar.

Hur har yrkesrollerna förändrats?

Alla yrken har förändrats och många har kommit till. Att vara scripta i dag är något helt annat än vad det var på 1950-talet. Då skulle man hålla reda på allt och bokföra varenda scen och varenda position för några veckor senare kunde det vara aktuellt att göra om igen, exakt likadant. I dag finns det digitalkameror och videofilm och en rad personer som håller ordning på kläder och rekvisita.

Respekten för det konstnärliga arbetet har holkats ur under lång tid. När vi gjorde Fanny och Alexander 1982 ville Ingmar alltid ha gräddfil till lunchen, för att han mådde bra av det. Jag tycker det var ett opretentiöst krav och hade inga problem med att se till att det fanns gräddfil till hands. Då muttrades det i leden, må du tro.

Några av de unga i produktionsgänget retade sig också på hans önskan att det skulle vara tyst en halvtimme under lunchpausen, så att han fick sova.

För en tid sedan var jag med på en inspelning där en av skådespelarna ville ha massage. Då fnös somliga i produktionsledningen. Jag påpekade att just den skådespelaren faktiskt hade gjort slagsmålsscener hela dagen. Varför kunde vi inte bjuda på lite massage?

Är filmskådespelaren mera utbytbar idag?

Förr skrevs de stora rollerna direkt för vissa skådespelare. Hasse Ekman, till exempel, visste nog exakt vem ur hans stall som skulle spela vad. Också Ingmar skrev med bestämda personer i tankarna. Biskopsrollen i Fanny och Alexander var tänkt för Max von Sydow, men Max agent krävde så mycket pengar att Ingmar blev förbannad. I stället tillfrågades Jan Malmsjö som förstås tackade ja.

Det måste ha varit underligt för Jan att läsa scenanvisningarna som var skrivna till Max: ”de stora händerna ska vila tungt på boken” och liknande.

Jan Malmsjö är oförglömlig i rollen som biskopen, Fanny och Alexanders styvfar.

Den bästa scenen gör han direkt efter det att han blivit utskälld av Ingmar. Han hade en lång scen och trodde antagligen att den skulle tas i bitar. Därför kunde han inte sina repliker ordentligt. Ingmar kom upp till mig och sa att han nu skulle göra ”en pedagogisk”. En pedagogisk betydde ett planerat utbrott under arbetet för att visa vilka krav som gällde. Jan fick en rejäl utskällning och var nog ordentligt uppskakad. Sedan gjorde de en fantastisk tagning. Jag tycker att Fanny och Alexander är ett mästerverk. Varje gång den går i repris på TV sätter jag mig för att kolla en liten stund, men blir omedelbart fast.

Hur har själva filmskådespeleriet förändrats under ditt yrkesliv?

Sättet att tala är ett annat i dag. Förr hörde man vad alla sa, men så är inte rollerna skrivna länge. Det finns många duktiga skådespelare också i dag, men jag vet inte vem som är vår tids Allan (Edwall), Jalle (Jarl Kulle) eller Ulf Palme.

Sedan har regissörerna så lite tid för inspelning. Handlingen får stiga åt sidan när det viktigaste blir att producera ett visst antal minuter per dag. I vissa amerikanska serier kan du se att skådespelaren inte ens vet åt vilket håll han ska gå när scenen är slut. Uppenbarligen har ingen hunnit tala om det för honom.

Det skrivs inte så många bra roller för film längre. Polisserierna har tagit över som försörjning.

När den konstnärliga filmen är som bäst kan den locka fram åskådarens egen medskapande förmåga och få oss att omskapa bilderna av världen och oss själva. Hur kan ett sådant ögonblick komma till?

En världsberömd scen är när Döden dansar långdans med människorna i ”Det sjunde inseglet”. Bilden kom till av en slump. Det var 1956 och vi spelade in vid Hovs hallar i Skåne. Det var i slutet av inspelningsdagen och vi höll på att packa ihop, när fotografen Gunnar Fischer fick se ett märkligt moln bakom en höjd. Ingmar blev helt fascinerad och beordrade snabbt en ny tagning. Problemet var att skådespelarna redan åkt hem. De som dansar med Döden, i silhuett mot himlen, är de som råkade vara kvar i backstageteamet. De hade i största hast fått dra på sig skådespelarnas kostymer.

Mer läsning

Annons