Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Det är väldigt svårt att bygga upp orkestrar men alldeles för lätt att lägga ner"

Daniel Blendulf kommer till Gävle full av energi, trots trötta ögon. Han mellanlandade hemma i lägenheten i Stockholm, mycket sent och hann inte sova många timmar förrän det var dags att åka till Gävle där symfonikerna väntade på sin dirigent.

I Gävle har han varit tidigare, både som solist på cello och som dirigent. Nu är han nyutnämnd chefdirigent för Dalasinfoniettan, en orkester som ligger nära Gävle och som också samarbetar ofta, inte minst i Dalhalla.

Några planer på samarbeten? Det är min första fråga till Daniel Blendulf och så långt har han inte hunnit komma i planeringen. Men det vore jätteroligt, säger han.

Missa inte de senaste recensionerna och krönikorna från GD Kultur. Ladda ner Gefle Dagblads nya app här, till Iphone eller till Android!

Läs mer: Hitta alla artiklar från GD Kultur här

Läs mer: Missa inte det senaste – följ GD Kultur på Facebook

Däremot kommer vi snabbt in på den osäkra situation som råder för orkestrar i Sverige, inte minst sedan Västerås Sinfonietta hotades av nedläggning. Även Dalasinfoniettan har diskuterats.

Och här har Daniel mycket tydliga synpunkter. Så här säger han:

– Det är en stor och komplex fråga. Till att börja med handlar det om en viss brist på kunskap hos dem som fattar beslut på regional och lokal nivå. Det är där skon klämmer. Om politikerna visste hur mycket en orkester betyder på det lokala planet, vilken levande del av kulturlivet den är, då är det för mig helt oförståeligt att man vill utarma det. Om man visste vilken funktion orkestrarna har, vilket fantastiskt jobb de gör och vilken hög internationell nivå de har, då skulle det inte vara några problem egentligen. Det är kanske olyckligt att besluten nu fattas på regional nivå istället för statlig. Det blir märkliga diskussioner som handlar om prioriteringar, där hälsovård ställs mot kultur. Det är väldigt svårt att bygga upp orkestrar, stora institutioner, men alldeles för lätt att lägga ner.

Berätta om programmet?

– Det är tre fantastiska verk och mina favoritstycken. Beethovens uvertyr till Coriolanus är explosiv och rytmisk. Beethoven när han är som bäst, ett härligt öppningsstycke som jag ser fram emot att framföra. Det lät väldigt bra redan idag. Det känns som om orkestern spelar den här typen av musik väldigt annorlunda än när jag var här senast, kanske påverkad av chefdirigenten Jaime Martín. Man spelar på naturtrumpeter och barockpukor, det är det inte alla orkestrar som har. Det låter fantastiskt bra.

– Britta Byströms violakonsert hade jag äran att få uruppföra för ett par år sedan med Radiosymfonikerna. Det är ett stycke som är otroligt lätt att ta till sig, med fina klanger, litet som filmmusik. Man har lätt att se bilder när man lyssnar. Dessutom är det roligt med en violakonsert. Det finns inte så många.

– Sen Sibelius tredje symfoni. Den spelas inte så ofta. Vid en första lyssning vet man inte riktigt vart den leder men den är otroligt fin med väldigt enkla medel. Jätteroligt att få göra med orkestern i Gävle.

Varifrån kommer du?

– Jag har varit i Finland och jobbat och mellanlandade bara i Stockholm. Jag har varit i Kokkola i Österbotten, en liten stad där man bygger fantastiskt fina segelbåtar och har en otroligt bra kammarorkester, Mellersta Österbottens kammarorkester där Sakari Oramo är chef. Han var tvungen att ställa in så jag fick hoppa in med kort varsel.

Om vi backar litet i ditt liv. Vad var det som fick dig att överge cellon och bli dirigent?

– Min far var cellist i radioorkestern i Stockholm och som liten hängde jag ofta med honom på jobbet. Det var när Esa-Pekka Salonen var chefdirigent. Jag var fascinerad av det yrket redan då när jag såg honom stå och vifta. Sen tänkte jag inte mer på det. Men jag provade på att dirigera när jag var 16-17 år och tyckte att det var roligt. I 20-årsåldern började jag ta kurser. Jag gick en masterclass för Jorma Panula här i Gävle och det var enormt viktigt för min utveckling och mitt beslut att börja dirigera på heltid, vilket jag har gjort i sex år nu.

Vad har du för relation till cellon nu för tiden?

– Jag har två stråkar men ingen cello längre. Det är litet synd. Någon gång i framtiden skulle jag vilja finna en balans där jag kan hålla mig hyfsad på cellon. Men just nu låter det för dåligt när jag spelar.

Du är gift med violinisten Janine Jansen. Hur träffades ni?

– Via gemensamma bekanta. Vi bodde båda i Wien ett tag. Det var över tio år sedan vi träffades.

Hur får man ihop ett liv när båda är internationellt verksamma musiker med fantastiska karriärer?

– Med regelbundna kalendermöten där vi går igenom och ser till så att vi har framförhållning så att vi vet att om två år så håller vi den veckan ledigt. Vi försöker resa med varandra när vi inte jobbar själva. Det fungerar bra.

Ni har jobbat tillsammans också?

– Ja, det har vi gjort. I början undvek vi det men sen gjorde vi det ett par gånger och det var så otroligt roligt och enkelt. Vi planerar att göra det mer i framtiden.

Hon spelar mycket kammarmusik. Behövs det inte en cello då?

– Jo, det händer att jag får hoppa in och spela litet.

Janine var solist i Last night at the Proms för att tag sedan. Vad betyder en sådan exponering?

– Det är helt overkligt för en klassisk musiker att ha en livepublik på flera miljoner över hela världen. Det är unikt. Jag satt i publiken och det var en fantastisk upplevelse. Väldigt speciellt.

Nu väntar musikfestivalen Vinterfest i Dalarna.

– Ja, det ska bli otroligt roligt. Jag är där för första gången som chefdirigent för Dalasinfonietta.

Du har varit ute i världen och dirigerat. Hur ser man på svenska orkestrar där?

– Svenska symfoniorkestrar har alltid haft ett mycket gott rykte och har därför fått mycket kända chefdirigenter. I princip alla internationella dirigenter vill jobba i Sverige, för att nivån är väldigt hög liksom arbetsmoralen. Det är ett bra arbetsklimat i Sverige och det ska vi vara glada och stolta över.

Varför har svenska dirigenter haft så svårt att bli chefer för svenska orkestrar?

– Vi har inte varit helt utan. Herbert Blomstedt blev chef i unga år. Men Sverige har varit sämre än grannländerna på att ge unga dirigenter chansen. Det är så enormt viktigt att du får chansen att både lyckas och misslyckas för det är en så lång process att bli en bra dirigent. Det tar många år. Jag tror att tidigare, om man gjorde en dålig vecka, då var man rökt i Sverige. Men det har förändrats under min tid. Attityden är helt annorlunda nu.

Hur uppfattar du vår orkester nu?

– Svårt att svara på efter bara några timmar tillsammans men jag är väldigt glad över att vara här. Man hör att orkestern är i form. Lyssnandet är på topp.

Vad är det som är så fantastiskt med att vara dirigent?

– Blandningen mellan att arbeta med människor, utbytet och kommunikationen. Vi som dirigenter måste förstås vara tydliga och bestämma. Men det handlar också om ett givande och tagande som är väldigt komplext. När det fungerar och man känner att man influerar men även får initiativ från orkestern, då är det fantastiskt roligt. Det liknar inget annat.

Så avslutar Daniel Blendulf intervjun och slår snabbt på mobilen för att hinna tala med sin Janine innan hon flyger till Japan för att ge konsert där.

.

Förtydligande: I en tidigare version av texten hänvisades det till att Martina Kyngäs, ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Gävle, önskat finansiera Gävle Symfoniorkester med sponsorer. Martina Kyngäs säger att det påståendet är felaktigt och att hon aldrig uttryckt den åsikten.