Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det här var något annat än Arvika

Det finns mycket att säga och tycka om Way Out West, men man måste ju börja någonstans, exempelvis med mångfalden. Till skillnad från i princip alla andra populärmusiksfestivaler i landet äger Way Out West en selektiv och samtidigt dynamisk karaktär. På de största scenerna spelar de levande legenderna och på de mindre och på alla klubbar huserar den nya hypen.

Det enda jag kan tänka mig klandra är klubbarnas organisationsförmåga tidigare år, något som avsevärt förbättrats i år.

Det var ibland spexigt värre uppe på scenerna. Robyn gästades av Doktor Alban och Dead Prez körde en cover av Pink Floyds Antoher Brick In The Wall.

Festivalens mest egensinniga var helt klart My Bloody Valentine som dränkte Slottsskogen i oljudsvågor. Tyvärr kvävdes sången totalt av denna malström.

Bättre ljud var det på Grizzly Bear, ett band som gått från anonym hemmasnickarad folk till fulländade sviter fyllda av magisk atmosfär.

NAS hade ett helt liveband, vilket skänkt gunget ett hjärta som bara slog och slog.

Jeff Tweedy i Wilco log och såg ut att må allmänt bra då de lekfullt spred sin ljuva musik över skogen.

Antony Hegartys smäckra tremollo var skärande vackert, men Göteborgs Symfonikernas toner försvann lätt utan riktigt akustik att färdas i.

Basement Jaxx gav publiken en nittiotals nostalgitrip och Lily Allen stod säkert med sina klipska och charmerande popmelodier.

Vädret var problemartat bara mitt på lördagen, Ingenting som hindrade Vampire Weekend från att spela sin glada afropop så lekfullt och somrigt som det bara går.

Jag skulle kunna räkna upp band efter band, artist efter artist, men vart skulle vi då komma? Ett som dock måste nämnas är Gang Gang Dance som till och med överglänste Deerhunter då de två avslutade hela kalaset på klubben Trädgården. Ett ungt band som vet hur man väver samman dans med avantgardemusik.

För att sammanfatta, Way Out West har för varje år växt enormt. Luger har lyssnat på vad publiken vill ha och har för var år som gått (tre nu alltså) uppgraderat festivalen. Jag har i alla fall besökt min sista Arvikafestival med lera, tält, drägg och kantrade bajamajor. Way Out West finns till för musiken som i sin tur finns till för alla liksom för individen. Det ena är en produkt av det andra och vice versa.

Det är det vackra med denna festival. Äntligen har Sveriges musikälskare något att leva i symbios med.