Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det klasslösa samhället

Det handlar väl inte direkt om folkmassor ute på gator och torg, inte heller om några nyhetsuppläsare i radio och TV, men även i Sverige sörjer en handfull människor ”den käre ledarens” död.

Nordkorea har något att lära Sverige.

Det handlar om hur verkligheten kan te sig när något slags idealsamhälle ska vidmakthållas, utan att någon som helst kritik tillåts korrigera misstag och leda till förbättringar, där varje invändning i stället ses som ett hot.

Kanske skulle Sverige trots allt ändå inte riktigt sett ut som Nordkorea om Lars Ohlys företrädare tagit makten 1948 och likt klanen Kim ägt den sedan dess. De må ta det som en förolämpning, men svenska kommunister hade nog inte varit lika framgångsrika som sina nordkoreanska partikamrater. De hade haft att kämpa emot en etablerad folkstyrelse och djupa rötter av demokratiskt sinnelag.

Men skalar man av det bisarra utanpåverket så är det Nordkorea som kommit närmast det kommunistiska idealet om ett klasslöst samhälle – det ideal som även svenska kommunister anger som skäl för att ha valt en identitet såsom kommunist.

Nordkorea har lyckats nästan hundraprocentigt med klassutjämning. Det är endast en handfull individer man aldrig lyckats levnadsstandardsutjämna; det ledande skiktet av militärer och familjen Kim.

Ett klasslöst samhälle förutsätter två saker.

1. Att tiden stannar.

2. Att människors egen vilja upphör.

Att det första inte är möjligt kan åtminstone döljas, med kompakta murar mot en omvärld där utveckling fortgår, men det andra är bevisligen möjligt att förverkliga, med tillräckligt mycket tvång och fruktan.

Radions Studio Ett refererade i går kväll en kvinna som tillhör de få som lyckats fly från Nordkorea. (Enda sättet att komma bort från ett klasslöst samhälle är ju för övrigt att fly.)

Bland detaljer om den tortyr hon utsattes för berättar hon också att straff för ”brott mot staten” (det vill säga att ha en annan åsikt om hur ett gott samhälle kan se ut än den påbjudna klasslösheten) utmäts i tre generationer. Utöver ”åsiktsbrottslingen” själv kan alltså även ens barn och föräldrar straffas och torteras. Det torde gissningsvis ha stor brottspreventiv verkan.

I radioprogrammet medverkade även Torbjörn Björkman, vice ordförande i Svensk-koreanska föreningen, som sällar sig till den modstulenhet som TV-sänds från Pyongyang.

Björkman uppvisar en avundsvärd skarpsynthet. I en artikel på Newsmill.se den 2/11 berättar han om ”ett land med fri sjukvård, avancerad skolutbildning och gratis bostäder, ett fredligt och positivt land.” I radio menade Björkman att det inte går att svara på frågan om vad som är demokrati. Och att landet är fattigt är USA:s fel. Att få andra än Björkman ser det han ser beror på lögnpropaganda från borgerliga medier.

När Björkman säger detta om Nordkorea låter det förstås galet för de flesta, men vänsterpartister långt inne i Sveriges riksdag använder precis samma argumentation om Kuba.

Argumenten går igen, när brist på frihet bortförklaras med annat.

David N yström