Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det slår gnistor om dialogen

Piratförlaget

Annons

Det som Unni Lindell planterade i ”Orkestergraven” slår ut i full blom i den nya romanen. Alltså den pyrande konflikten mellan Cato Isaksen och hans nya medarbetare Marian Dahle.

I ”Mörkermannen” slår det verkligen gnistor om dialogen mellan de två stora egon som krockar på Olsopolisens kriminalavdelning.

Det är mycket underhållande.

Inte minst för att de båda omaka poliserna tvingas samarbeta, de tvingas till och med dela hotellrum under en sväng till Sverige på jakt efter spåren av en mördare.

Jag tycker att Unni Lindell har gjort alldeles rätt som har fört in den komplicerade människan Marian Dahle i sin romanserier.

Det behövs nya gestalter för att inte formen ska stelna och bli mekanisk upprepning.

Mordhistorien i ”Mörkermannen” är intressant. En medelålders kvinna dödsstörtar från sin balkong i ett höghus. Vittnen har sett en man knuffa henne. Det finns till och med ett suddigt foto, taget med mobilkamera, som visar en skuggfigur på balkongen.

Men vem var egentligen den döda kvinnan? Varför finns det så få släktingar?

Unni Lindell är mycket skicklig på att spinna ett intrignät som är ytterst svårt att genomskåda.

Tyvärr är det också aningen svårt att ta till sig hela historien när den står klart för läsaren.

Lite väl otroligt, kanske.

Fast man vet ju aldrig. Det händer ju alltför ofta att verkligheten visar sig överträffa de mest fantastiska deckarintriger.