Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det vore att skända Norge om Sveriges kung deltog

Att Sveriges kung Carl Gustaf tackat nej till en inbjudan från Norge att delta i 200-årsfirandet av landets demokratiska grundlag den 17 maj har vållat en upprörd debatt.

Annons

Jag förstår inte alls upprördheten, annat än gällande det ihåligt motiverade och gravt förolämpande nej tack-svaret: Kungaparet deltar inte i andra länders nationaldagsfiranden och liknande.

Pyttsan! Om så vore att den svenska monarkin konsekvent avböjer att fira just andra länders nationaldagar – jag betvivlar att en sådan regel genom alla år tillämpats undantagslöst – så har ju kungafamiljen skänkt glans åt massor av andra arrangemang i andra länder, festligheter som i pompa och ståt och därmed i upplevd dignitet hos undersåtarna i högsta grad motsvarar nationaldagsbesök.

Varje gång kungen besöker andra länder blir innebörden en officiell svensk hedersbetygelse. Oavsett om det är nationaldag eller inte. Till kungen av Saudiarabien, sultanen av Brunei, etcetera. Den typen av envåldshärskare har den svenske statschefen sällan haft betänkligheter att fraternisera med.

Men när det gäller firandet av den norska demokratin har hovet drabbats av ett överraskande infall av moralisk självinsikt.

Att låta den svenska monarkin vara representerad när norrmännen firar sin grundlag är givetvis ovärdigt vårt broderfolk. Det är en helt korrekt gest från Sveriges kung att böja huvudet i skam över den svenska monarkins historiska motstånd mot norskt självbestämmande på demokratisk grund och avstå från att genera såväl värdlandet som sig själv med närvaro vid högtiden.

Man bör ju minnas att det inför unionsupplösningen 1905 faktiskt krafter inom den svenska kungafamiljen som förordade krig för att vidmakthålla kuvandet av Norge. Lyckliga omständigheter gjorde att så inte skedde, och att Norge fritt och självständigt fick utöva sin grundlag, mer demokratisk än den svenska, som inte heller den var tillräckligt underdånig för dåvarande kung som motarbetade folkstyre även på hemmaplan.

Fred fick råda, för svensk del firar även denna 200 år. (Sist det begav sig, 1814, var det just det svenska erövringskriget av Norge som saken gällde.)

Det är berömligt att den svenske kungen inser att det vore att skända Norge att närvara vid landets firande av sin 200-åriga demokratiska tradition.