Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Diagnosen blev en vändpunkt

För två år sedan kraschade livet.

Carola Lättmans berg- och dalbanehumör, impulsivitet och rastlöshet fick två namn.

Bipolär sjukdom och ADHD.

Det blev en vändpunkt, men än har hon inte hittat balansen.

– Jag tog alla tabletter jag hade, satte mig i bilen och lämnade hemmet, säger Carola Lättman.

Svåra händelser hade de senaste åren tornat upp sig och kändes då oöverstigliga. Efter att hon kört i väg är det mesta ett mörker i minnet, men polisen fick hämta henne i familjens husvagn och köra henne till sjukhuset. Där fick hon diagnoserna bipolär sjukdom och ADHD.

– Det var skönt att få veta varför man har ett beteende, säger hon.

Hon skäms för sin desperata flykt säger hon, men har samtidigt hela tiden berättat öppet om sitt liv i bloggform sedan 2008.

– Det har varit min terapi.

När hon går tillbaka i inläggen ser hon också att hon mår bättre nu, även om det inte alltid känns så.

ADHD-utredningen hade hon väntat på i tre år, men hon visste inget om bipolär sjukdom när hon fick veta att den förklarade hennes humörsvängningar, från toppen till botten på några timmar.

Omgivningens reaktion är att hon nu med medicin måste må bra, men så har det inte blivit. Medicinerna är ännu inte rätt inställda och alla ändringar med olika biverkningar har varit svåra.

– Det har varit två helvetesår.

Samtidigt är hon nöjd med hjälpen från psykiatrin, som också sett till hela familjen, maken och de fyra barnen. Som alltid när en är sjuk påverkar det alla i familjen, något hon känner dåligt samvete för. Omgivningens uppmaning om att skynda långsamt är inte lätt att leva efter för den som varit van vid att det ska gå i 190.

Men en del har ändå hänt de här två åren inser hon: Hon har fått rutiner för att äta, sova och träna, har blivit absolutist, tar medicin, är bättre på att be om hjälp både för sig själv och familjen och har börjat arbetsträna.

Men även om hon har fått redskap för att hantera sin vardag bättre och ord för vad som händer gör medicinen henne till en person hon inte riktigt känner igen. Hon saknar den Carola hon var i 39 år.

– Jag är inte den intensiva och impulsiva Carola längre.

Efter att ha varit en brinnande och rastlös person är det svårt att vänja sig vid att känna sig låg utan energiperioderna tycker hon, det som läkaren beskriver som ett normalläge.

Självbilder är inte så lätta att ändra. ”Typiskt Carola” har alla alltid sagt, berättar hon på ett sätt som gör att omgivningens suckar hörs. Hon har strulat till något. Igen. Det har ätit på självförtroendet och gör att hon har svårt att ta till sig att hon gör något bra, som all den positiva respons hon får på bloggandet.

Föreningen Balans har gjort en enkät om fördomar som kan möta människor med bipolär sjukdom. Bara knappt en av fem skulle berätta öppet om sin bipolära sjukdom (något fler i Gävleborg).

Nästan lika många skulle inte anställa någon med bipolär sjukdom, drygt var fjärde skulle inte ha en relation med någon med bipolär sjukdom och drygt var tredje skulle inte låta någon med bipolär sjukdom passa deras barn (något färre i Gävleborg.) Carola Lättman tycker att hon blir bra bemött, men har fått en och annan bloggkommentar som har gjort ont.

Ont gör också den skamstämpel som finns på psykisk sjukdom tycker hon. När hon var inlagd senast hörde få av sig.

– Hade jag brutit benet hade de kommit med godis och undrat om jag behövde hjälp när jag kom hem.

Hon råder den som har någon deprimerad i sin närhet att våga vara lite påstridig. Inte ta ett nej utan bjuda in sig själv på en kaffe eller en promenad. För den som är deprimerad kan det bli oöverstigligt att höra av sig eller komma till träffar, som sedan ger energi när det blir av.

– Jag har mist vänner för att jag har försvunnit i perioder.

Hon återkommer till hur viktigt det är för henne att berätta om hur hon mår och om sitt liv.

– Kan jag hjälpa en enda person med att vara öppen så gör jag det.