Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Djup och raffinerad ljudmeditation

Annons

Denna dansk/svenska – fransk/libanesiska duo träffades på en libanesisk festival i Ystad 2006 och spelade in sin första skiva året därpå.

Jassem Hindi trakterar en blandning av märkligheter som elektroakustisk lo fi, no fi field recordings, no input mixing board, band och kontaktmikrofoner.

Jakob Riis spelar laptop med egenutvecklad elektroakustisk programvara.

Jakob Riis har framträtt i Gävle förr, själv bevistade jag en minnesvärd spelning med The Ghettoblaster Ensemble på Stortorget för några år sedan.

Nu förväntar jag mig noise och diverse ljudeffekter, men överraskas, för det här blir något utöver det vanliga, en timmes djup ljudmeditation.

Det börjar med malande ljud med små variationer i ett flöde som, avsiktligt eller ej, punkteras av mikrofonbuller och rundgång. Ett pulserande propellerljud från en motor som går ojämt, som ökar och snart fyller rummet helt. Röster i bruset tjattrar, gastar. Mullret ökar ännu mer och det slår mig hur hur det omsluter och bär, stort, varmt och tryggt, tvärtemot de dystopiska katastrofstämningar som är vanliga i den här typen av musik.

Våta geggljud och ett grejsande i något oljigt övergår i något mer farligt okontrollerat, men lugnas i hjärtljud. Det är som ett fosters upplevelse, färdandes i sitt mörker, nära men ändå avlägset bullervärlden. Ett stort durrande ökar till ett akustiskt rytmiskt stroboskop, det saktar ner till en enda ton som byter frekvens innan dödens tystnad fyller rummet.

Konsertens andra avdelning börjar med ett mjukt brinnande frasande över vilket en hård metallisk ton stiger, enveten, snart i sällskap av fler toner. En stor ökning får hela rummet att svänga med, ljudet skrattar, ja flabbar. De dunkande vibrationerna får allt i rummet att svänga med, svängningarna forsätter in i min kropp. En mäktig pelare av brus reser sig, det slår gnistor från den, ett elektriskt oväder släpps löst. Urladdningarna bryts av ett extremt högt skärande som ringande försvinner in i bakgrunden. Ett fint visslande och mjuka väsningar möter stort durr avbrutet av roliga vissel och viggel.

Så ökar volymen och för rakt in i medvetandets förbränningsugn, mot det stora vattenfallet vid världens och vakenhetens kant. Meteorerna sjunger i mörkret därute, röster försöker tränga igenom, deras tungomål är obegripligt. Snart är de långt borta, en brusorgel spelar svagt men fullt urskiljbart, blåser och väser luft. Mot slutet kastas stora smattermattor ut, möter ett massivt dån som av stora plåtar som ruskas, hela rummet skakar, benen i min kropp skakar, jag är helt omsluten av mullrets puls.

Min tidsuppfattning har helt satts ur spel och det känns märkligt att vakna när ljuden tystnar och jag åter befinner mig i den vanliga gamla kulturkiosken.

Efter denna raffinerat samspelta konsert går jag hem på lätta ben, märkligt pigg och utvilad.