Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Doldis som spelat med de stora

Annons

Kurt Järnberg trombonist, trumpetare och nyligen Gävle kommuns kulturpristagare, har egentligen inte fått visa upp sin CV riktigt trots att han sedan 1980 har statlig konstnärslön. Kurt är en dynamisk person som fått en stämpel på sig att vara besvärlig att samarbeta med. Bara för att han, enligt sig själv, säger sanningar och utsätts för jantelagar. Uppfattningarna går isär. Rätt eller fel? Men storsläggan har tagits fram mellan varven.

Det grämer honom att Stockholmsmusikerna raserade möjligheterna för honom att starta ett storband på 60-talet som under tre år skulle finansieras av Gävle och Uppsala. En stark mentor hade han i kommunstyrelsens Ture Edbom. Det hela sprack, tack vare den svenska jantelagen, säger Kurt.

Den känsloladdade Kurt föddes 1932 och växte upp i Bomhus. Munspel blev hans första instrument: Pappans fiol och trumpetspel hade inspirerat. Som femåring gick han omkring och visslade Duke Ellington-melodier. En införlivad trumpet byggde på musikintresset. Vid 14 (!) antogs han som musikelev vid I 14:s musikkår i Gävle. Något trumpetspel blev det inte – läraren tyckte att läpparna var för tjocka. Man kan undra om han behöll den åsikten? Däremot skulle han spela ventilbasun. Han fick även börja spela barytonhorn och klarade av de svåraste styckena ur barytonrepertoaren då han var 15.

De fem åren i kåren fylldes sedan på med tre år vid kustartilleriets kår i Vaxholm vilket gav möjlighet att spela dansmusik med olika Stockholmsband.

1954 hördes Kurts trombon på Tivoli i Köpenhamn med Lulle Ellbojs storband där också saxofonisten Lars Gullin ingick. De spelade också ihop i Lars kvintett och den stora orkester som spelade in en remarkabel skiva med sånggruppen The Moretone Singers. Det var ett fint sällskap med toppmusiker som Bengt Hallberg och Georg Riedel.

Nu väntade Ib Glindemanns unga orkester som var ett av Europas intressantaste storband. Som kuriosa ska nämnas att det var Kurt som bidrog till att Monica Zetterlund upptäcktes.

Han träffade henne i Hagfors under en turné med Ibs band och snart flyttade Monica till Köpenhamn och bandet. Kurt uppskattades verkligen i Köpenhamn av såväl inhemska och internationella storheter som tenorsaxofonisten Ben Webster och pianisten Kenny Drew.

Åter i Stockholm blev det spel med Carl-Henrik Norins Nalenband. Då provspelade han för det European All Star Youth Band som skulle framträda på Newport-festivalen i USA och dit kom han. Men musiken var inte av den svängiga arten. Hemkommen fick Kurt en inbjudan att studera vid Berklee College of Music i Boston. Där trivdes han inte. Det var, som han uttrycker det, en skola för rikemansbarn som inte hade en aning om jazz.

Några trombonlektioner blev det inte heller. Pengar till mat fick han genom att göra rent på skolans toaletter och diska i köket. Då åkte han till New York. Där fick han arbeta som sopåkare och diskare uppe i Harlem i sex månader för att få arbetstillstånd.

Nu blev han medlem av Kai Windings septett. Han blev därefter solist i Bill Russos storband. Anbud kom även från kända bandledare, som Quincy Jones, Maynard Ferguson och Billy May. Av familjeskäl måste han tyvärr återvända till Gävle 1959.

1961 startade han ett ungdomsstorband i Gävle som senare döptes till Kurt Järnbergs Storband. Bandet vann de fyra europeiska storbandstävlingar de deltog i, som i San Sebastian, Spanien och Knokke, Belgien. Solistpris fick Kurt vid varje tävling.

1966 spelade han med danska radions big band efter att han lämnat Arne Domnérus orkester på Stadsteatern i Stockholm.

Samma år spelade han lead-trombon i Sveriges Radios Storband, Hamburger Rundfunk Big Band, det finska radiobandet, George Russells Big Band, Quincy Jones European All Star och Nord-Deutscher Rundfunks All Star Big Band.

Med där var pianisten Jan Johansson och trombonisten Åke Persson som han spelat ihop med i Anita Lindbloms turnéband.

Kurts kvintett från 1967 gjorde stor succé vid jazzfestivalen i Tallin samma år.

Han utsågs till bäste trumpet-trombonsolist och framträdde i den ryska televisionen.

Arne Domnérus grupp var också där. Kvintettens framgång gick Arne för när och han ville slå en av bandets musiker på käften för att en tidning utsett gruppen till festivalens stora behållning. Med i bandet var tenoristen Roland Keijser, pianisten Thomas Jutterström, basisten Curt Andersson och trumslagaren Gus Dahlberg.

Till USA kom Kurt tillbaka bland annat 1976, då till Los Angeles. Krångel med visum omintetgjorde en Fjärran Östern-turné och möjligheten att ingå i Toshiko Akiyoshi - Lew Tabakin big band. Ett inhopp fick han också göra med Art Blakeys Jazz Messengers i San Fransisco.

1990 åkte Kurt och hans sjungande fru Rut Åsenlund till Australien och Sydney. Ett band som han spelade med i radio var barytonsaxofonisten Bob Bertles kvintett som höll hög internationell klass.

Tyvärr avbröts vistelsen än en gång av familjeskäl. Paret har också arbetat i Spanien.

Sedan 1984 är de bosatta i Åmotsbruk strax intill hälsingegränsen.

I dag hörs de i Kurts kvartett på klubbar och i kyrkor men inte tillräckligt ofta enligt honom och många andra.