Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatisk kraft och hetta när mörker blir till ljus

Annons

Fredagens konsert blir en stigande våg av klanglig och rörelsemässig energi, som når sin kulmen i Broströms trumpetkonsert.

Webern tog sig 1935 för att orkestrera en sexstämmig fuga av Bach: Ricercare ur Ein Musikalisches Opfer. Skriven 1747 tillhör den Bachs sista kontrapunktiska mästerverk.

Det börjar stilla, snart rör sig stämmorna mellan instrumentgrupperna, vackert och högtidligt. Det ålderdomligt sakrala möter Weberns moderna känsla för spridningseffekter så att fugans hela finurliga maskineri blir tydligt och visar: det är en drömmens maskin. Den glöder av känsla: Åsas seglande ton och därpå följande linje, blås och bas. En lätthet, som bubblor i gyllene dryck.

Tyngden ökar mot slutet och enda tuttipartiets pampiga ackord.

Så Sibelius sexa, som tillhör hans minst spelade. Alltför svävande och odramatisk, jämfört med den heroiska femman, tyckte man då det begav sig, 1923. Uppvärderad sen, med ett tonmaterial som samtidigt är kyrkotonart och ålderdomligt finskt.

Efter det enkla temat i flöjt och oboe frigör en pukvirvel ett moln av stråktoner, genomstunget av pukslag. Fågelkvitter följer, och dovt muller, en dramatik som svävar ut, låter satsen sluta öppet. Andra satsen förebådar minimalismen med sin föränderliga, stegande upprepning i långa förlopp. Ett svajande parti låter å andra sidan rent märkligt psykedeliskt.

Tredje satsens upprepade staccato känns också minimalistiskt, varvas med bleckanslag och virvlar före en slutpunkt med verkligt eftertryck.

I fjärde satsens lugnare värme ställer träblåset frågor, stråkarna svarar. Tempot ökar i pulser och snabba löp, stråkarna dansar men stillnar snart vibrerande och så fråga, svar igen, och stilla slut. Märklig musik som väcker frågor: vad ville den oss?

Efter paus är väntan över: Broström serverar världen sin trumpetkonsert. En uppmärksammad händelse med inspelning för radio och film. Scenen badar i rött, färden från mörker till ljus är tema.

Titeln, Lucernaris, anspelar på en katolsk ljusceremoni, på återfödelse. En grundläggande mänsklig erfarenhet, flitigt använd i musik, som i Stravinskys Våroffer och Bachs Matteuspassion. Håkan Hardenberger spelar trumpet och Tobias själv, han rattar elektronik från mixerbordet och sprider den i högtalare utplacerade runt om i salongen.

Den första satsen inleds med fina klanger, skälvande pukslag och dov bas. Trumpetstämman (på flygelhorn i början) är långsam och bärig med små ekon i frassluten. Klanger vränger och vrider, trumpeten skrider, svajar över rika sjok av stråkar.

Här fascineras jag av en svävande, distinkt dysterhet med tydlig kärna av en bärande, trots allt positiv kraft. En kraft som förebådar ljus. Det skär, klagar, trevar i snirklar mot dov botten. Guld mot svärta, bestämda utrop: jag vill ut, bort från detta! En blinkning åt Stravinsky så, i pådrivande slagverksrytm när färden tar sin början. Karavanen vaggar genom farans land, trumpeten leder genom detta: segerviss.

Så åter mörker, rött. Avlägsna elektroniska ljud, trumpeten med sordin. Stora nerslag öppnar glipor, rituellt besvärjande. En tung puls och stor dramatisk hetta där trumpeten skär hål, strimlar ner mörkrets vägg. Fina elektroniska ljud kringgärdar ett parti där trumpeten samplas live, det vill säga spelas in och spelas upp igen, så att Hardenberger spelar med sig själv. Fraserna förmerar sig, växer i ett allt tätare , allt maffigare tryck. Mot den totala kaospunkten! Mot utbrytningen! Bang!

Sedan fina vattenljud, avlägsna. I tystnaden trumpeten som tänjer mot Johan Bridgers vibrafonklanger. En nymornad känsla nu, gladare fanfarer. Trumpeten spelar ljuset fram i en lång melodisk linje. Ett hav av klanger häver sig och jubel från trumpet och alla forsar i fontäner och vattenspel. Solisten lämnar scenen spelande, kvar blir värme i en tutti-sfär som ännu stiger. I stilla slutet hörs trumpeten avlägset: adjö, mot nya äventyr.

Vilken upplevelse, vad annat kan jag säga. Broströms tid som huskompositör är över, liksom Ticciatis som chefsdirigent. Krön detta med en CD, Broströms verk och vår orkester, under Ticciatis ledning, förstås.

Camilla Dal