Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmen om Gestrike land

/

Vad är det du ser när du ser? Under sex lördagar under sommaren presenterar vi några av länsmuseets mest betraktade tavlor. Rettigs konstsalar på museet innehåller cirka 300 verk. Vi har bett intendent Ann Nilsén välja ut de tavlor som besökarna oftast stannar inför. Förra ­lördagen handlade det om Dora Lamms porträtt. Idag ser en ekorre på oss.

Annons

Den här målningen upphäver tiden i Gästrike land.

Ekorren som knaprar så ivrigt är redan död när mäster Weis sätter penseln mot duken.

Inte heller bruket som gnistrar i bakgrunden finns i sinnevärlden, men Weis har hört talas om den rika bergshanteringen i trakterna kring Högbo och infogar för säkerhets skull en masugn.

Någon har just gjort en sättning av kol och malm som kastar gnistor upp mot skyn.

Det här är allra första gången en konstnär försöker återge det landskap som kallas Gästrikland.

”Anno 1734 d:14 Novemb. Är denne Ekhorn skuten af Camarherren Hans Hierta uti Gestrike Land” står det skrivet på bilden.

I dag kan det tyckas underligt att Hans Hierta ville gå till eftervärlden som den som hade ihjäl en fläckig ekorre.

Han är 47 år vid den här tidpunkten. Med tanke på alla de skott som han avlossat i sitt liv kan man tycka att en ekorre borde vara en bagatell.

Hans Hierta stred redan som tonåring i Karl XIIs armé, och fick tidigt en kula i låret som satt kvar där resten av livet. Han skadades sedan svårt vid slaget vid Holovzin och deltog i den nesliga förlusten vid Poltava 1709. Där blev han, 21 år gammal, tillfångatagen av ryssarna. Hierta fick se Ryssland inifrån, som krigsfånge i Moskva, Petersburg, Volodja, Solvyijegodsk.

En vårdag 1722 kommer han åter till Sverige och blir kammarherre vid hovet. Sedan går livet fort. Han gifter sig med den dugliga friherrinnan Catharina Cederström och blir därigenom en förmögen man, med stora tillgångar inom järnhanteringen.

De goda livet har varat i sju år när ekorren kommer i hans väg.

Det är de vita fläckarna som gör djuret så betydelsefullt. Allt som är udda och säreget är hårdvaluta i den 1700-tal som lever i tron på att världen kan omfattas i kuriosakabinett.

Eftersom knappt en ekorre på 100 000 föds vita är Hiertas byte en härlig sensation i det kulturliv som samlas kring makarna.

Mäster Weis är till yrket konterfejare, det vill säga porträttmålare, men i yrket ingår också att avbilda djur, framför allt kraftiga hästar. Så många spår förutom ekorren kommer inte Weis att lämna efter sig, men vi vet att han är upplärd av David Klöcker Ehrenstrahl och att han ibland kallar sig Weyse, eller Weis eller som här J A Weise.

Mäster Weis bild av Gästrike land balanserar på en gräns. Under hundratals år har landskapet haft en underordnad roll i den europeiska konsten. Skogar, ängar och berg har haft uppdraget att framhäva historiska eller religiösa berättelser, och har aldrig funnits där i egen rätt. Konstnärerna ”såg” alltså inte landskapet på samma vis som vi gör idag. Men i början av 1500-talet händer det oerhörda, Den tyske målaren Albrecht Altdorfer börjar måla med landskapet i centrum, som en egen berättelse. Successivt förändrads därmed seendet hos en hel kultur.

Den här målningen har kontakt med både den gamla tiden och den nya. Weis skapade ett landskap som skulle kunna vara Gästrikland, med blånande berg, stora sjöar och en välmående industri. Och ändå finns inte platsen i sinnevärlden.

Sedan dess har Gestrike land målats tusentals gånger och fått hjärtat i sin profil, sin landskapskänsla och sin så kallade identitet via naturmålarnas vyer.

Men ekorren i Högbo fortsätter att stämma till eftertanke.

När såg du en industriskorsten ryka i en landskapsmålning sist?

Inte heller i dag får hela verkligheten plats innanför ramarna.

Det här är allra första gången en konstnär försöker återge det landskap som kallas Gästrikland.

Mer läsning

Annons