Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Duktiga artister, dåligt mellansnack

Hur viktigt är mellansnacken när man går på konsert? Spelar det någon roll vad som sägs från scenen mellan låtarna?

Annons

Svaret blev tydligt på en blöt, lerig men ändå välbesökt Rockweekend i Kilafors i helgen.
Torsdagens höjdpunkt, och festivalens för många, var utan tvekan W.A.S.P. En makalös spelning blev det med Blackie Lawless i spetsen. Hits som L.o.v.e. Machine och I Wanna Be Somebody gav rysningar, men också nyare låtar satt där de skulle. Blackie visade hur man åldras med värdighet men uppbådade samtidigt en smittande energi. Det enda som drog ner betyget var mellansnacket, som han kunde ha hoppat över. Som tur var höll han sig kort.
Tidigare i torsdags borde även Emperor Magus Caligula som sjunger i Dark Funeral varit tyst mellan låtarna. Att vara mysig och trevlig med publiken samtidigt som man spelar i världens ondaste band rimmar dåligt.
Fredagens väder var snäppet bättre än torsdagens lerbad men engelsmännen i Paradise Lost var ändå surmulna. Deras nedstämda och deppiga musik blev en perfekt inramning till det gråa vädret men också till sångaren Nick Holmes torra humor. Inga glada miner här inte, precis som det ska vara.
Ännu en fantastisk spelning med väl avvägda ord och gliringar till publiken mellan låtarna. Att deras hit As I Die tillägnades nyss hädangångne Michael Jackson tyckte vissa var osmakligt, andra roligt.
En skäggig man som både är Sveriges roligaste och klyftigaste orator intog sedan tidigt i fredags kväll scenen. Ralf Gyllenhammar i Mustasch är en mästare på att få till allsång men också att få sin publik att skratta och hoppa. Solen tittade nu fram för första gången och det är väl ett betyg så gott som något till spelningen? 500 badbollar släpptes ner över publiken när solen sken som bäst, men samtliga blev snabbt bruna av gyttja.
Jag förstår inte alls hur folk kan hylla det som skulle vara fredagens höjdpunkt: Chickenfoot. Två medlemmar ur Van Halen, en ur Red Hot Chili Peppers plus monstergitarristen Joe Satriani borde vara ett recept på framgång. Men inte. Det vi fick se var ett enda långt jam.
Visst är de otroligt duktiga på det de gör, men var är låtarna?
Också här var mellansnacket på gränsen till pinsamt. Vi vill inte veta att ni gjorde låtarna på en timme, det var pinsamt tydligt ändå.
Och apropå pinsamma tal från scenkanten så kommer vi in på lördagens artister. Vädret var bättre, men vi fick i stället dras med sexistiska och pubertala kråkor från Tobias Sammet, fixstjärna i powermetal-bandet Edguy. Kan ingen stoppa en socka i munnen på den karln? Vi som till viss del gillar musiken kunde omöjligt njuta av den när sångaren mellan låtarna gjorde homofobiska och sexistiska anmärkningar till sin publik.
Bättre var det då med norrbaggarna i Dimmu Borgir. De spelar en slags black metal i en ganska kommersiell förpackning. Inramningen var öronbedövande pyroteknik med maffig scenshow. Mourning Palace går till historien som låten som man kommer att förknippa med Rockweekend 2009. Mellansnacket var sparsamt och underfundigt. Dra lärdom, Tobias Sammet.
En annan grym spelning i raden var Arch Enemy. Sångerskan Angela Gossow hade lärt sig svenska som hon övade på sin publik. Stenhårt, trevligt och inspirerande med massivt publikstöd.
Avslutande band för hela festivalen var Napalm Death. En höjdpunkt för mig personligen, men det var allt rätt glest framför scenen. Sångaren Barney försökte inte få till någon allsång, flörtade aldrig med oss eller gjorde något annat slags publikfrieri. Ingen backdrop fanns på plats eller annan scendekoration.
En väldigt skön och värdig avslutning till en lerig men härlig festival.
Arrangemangsmässigt fanns det saker att anmärka på men bandbokningarna slår alla andra festivaler på fingrarna. Chill-a-force lever och frodas!
Ronnie Hammarstedt