Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter toppattacken - riskfylld nedstigning

- Nu är jag trött på sten och is! Säger Fredrik Sträng på 5.200 meters höjd nedanför toppen Lothse i Himalaya. Han är två timmar från baslägret, på väg mot Katmandu och därifrån till Sverige.

Annons

Teamet med Fredrik Sträng, kollegan Niklas Hellström och två nepaleser har klarat av nedstigningen från Lothses topp utan olyckor - vägen ner efter en lyckad toppattack är minst lika riskfylld som klättringen upp.
Det var tidigt i fredags som Fredrik Sträng från Gävle och hans klätterkamrater nådde Lothse, världens fjärde högsta topp. Han och Niklas Hallström är därmed de enda svenskar som klarat av att bestiga två toppar på över 8.000 meter under samma säsong. Lothse reser sig 8.516 meter över havet på gränsen mellan Tibet och Nepal.
Toppattacken inleddes halv tio på kvällen, i mörker med pannnlampor.
- Man gör så, det dåliga vädret brukar komma runt 12-snåret på dagarna, med moln och vind och då är det riktigt svårt att orientera sig. Det gäller att hinna upp och ner från toppen i tid.
Det handlar alltså om en avvägning mellan nattklättringens risker och risken att bli fast på toppen på grund av dåligt väder. Men det finns en kompensation för nattklättringen.
- Att stå i gryningsljuset på toppen med horisonten gyllene röd och solen på väg upp är en religiös upplevelse, det är så vackert, säger Fredrik.
Han berättar i satellittelefon från bergets sida och hörs lika bra som ett lokalsamtal, men det är efter mycket strul med tekniken.
För bara 20 dagar sedan besteg han och Niklas berget Makalau, 8.462 meter högt. Inga andra svenskar har gjort den klättringen. Då hade teamet stora problem med dåligt väder på vägen ner.
- Den här gången var det krafterna som var problemet. På 8.000 meter är energin väldigt låg samtidigt som man är mentalt slut eftersom man måste tänka på vartenda steg. Ett snedsteg på ett berg med 25-30 kilo ryggen kan bli det sista, konstaterar Fredrik.
På väg mot Katmandu är tröttheten alltså stor. Det handlar inte bara om vanlig utmattning, en toppattack är så extrem att varje deltagare mist sju-åtta kilo i vikt, mest muskler.
- Man är helt enkelt svagare.
De fyra trötta och slitna klättrarna är förstås också nöjda. Och Fredrik betonar det band som blir mellan klättrarna där man bokstavligen lägger sitt liv i de andras händer,
- Det är ett brödraskap som är otroligt.
Nu ska Fredrik hem till Gävle och ladda batterierna. Träna för att få tillbaks försvunnen styrka och hitta inspirationen till nya äventyr. För sådana räknar han med att det blir.
- Kanske har värmen kommit när jag kommer hem, säger han och blir glad när han får höra att den redan är i sikte. Det har varit mycket sten och is...