Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hitta tillbaka till växtrikets mat

/
  • ”Med vilken auktoritet kan jag påstå mig tala? Huvudsakligen är det med traditionens och det sunda förnuftets auktoritet jag uttalar mig. Det vi behöver veta om hur vi ska äta vet vi för det mesta redan, eller gjorde det innan vi tillät näringsexperter och reklambyråer att rubba vårt förtroende för sunt förnuft, tradition, våra sinnens vittnesbörd och våra mammors och mormödrars klokskap” skriver Michael Pollan. Till vardags författare och professor i journalistik vid Berkeley.

När en grupp diabetessjuka överviktiga aboriginer av en forskare tvingas ut i bushen för att leva ”traditionellt” förbättras deras hälsa dramatiskt på bara sju veckor.
Michael Pollan tar det som exempel på att vår västerländska kost håller på att ta livet av oss, men att det fortfarande går att spola tillbaka bandet.

Annons

I jakten på ansvariga för vår förvanskade mat kastade jag i min artikelserie ”Den lokala maten” ut anklagelser åt alla möjliga håll. Livsmedelsverket, industrin, EU...

Den amerikanska författaren Michael Pollan hittar i sin bok ”Till Matens Försvar” de skyldiga ytterligare en nivå högre upp. Han har hittat nutritionismen. Alltså en -ism, lika sekteristisk och med lika lojala lakejer som andra galna -ismer.

Vad är då nutritionismen? Jo, enligt Michael Pollan är det uppfattningen att vi äter näringsämnen, inte mat. Ett vetenskapligt förhållningssätt till att äta som går ut på att allt ska gå att bryta ned i sina beståndsdelar i jakten på näring. Näring som i sin tur kan sorteras, katalogiseras och mätas. Perfekt för forskare, värdelöst för konsumenten.

Låt mig ta ett exempel ur boken:

När tekniken att valsa vetemjöl uppfanns på 1870-talet innebar det en revolution, eftersom alla plötsligt kunde tillverka vitt vetemjöl överallt. Man var inte längre beroende av de avlägsna vattendrivna stenkvarnarna. Problemet var bara att folk blev sjuka av det nya mjölet. Det dröjde nästan 50 år innan man förstod varför. Det var då forskarna hade upptäckt och kartlagt vitaminerna. Då stod det med ens klart att den nya tekniken som så smidigt avlägsnade både skalet och grodden från vetekornet även avlägsnade mängder av näringsämnen. Bland annat de nödvändiga ämnena folsyra och andra B-vitaminer, karoten, antioxidanter och omega3-fettsyror.

När fadäsen uppmärksammades började man näringsberika mjölet och bristsjukdomarna försvann.

Michael Pollans tes är att mat är så komplicerat att vi inte förstår den. Och att vi absolut inte ska försöka ersätta riktig mat med föda producerad efter vetenskapens ”facit” över vilka näringsämnen våra kroppar behöver.

Det har vi provat i ett par hundra år nu och resultatet är bara en ständigt växande ohälsa.

”Att så mycket som handlar om näring är osäkert och svävande bör inte fördunkla den enkla sanningen att de kroniska sjukdomar som numera tar livet av de flesta av oss direkt kan härledas till industrialiseringen av maten, till ökningen av kraftigt processade livsmedel och förädlade spannmålsprodukter, till användningen av kemikalier vid växtodling och djuruppfödning i enorma monokulturer och till det överflödande utbudet av billiga kalorier i form av socker och fett som produceras av det moderna jordbruket. Till detta kan läggas att den biologiska mångfalden i maten har inskränkts till en handfull grödor, främst vete, majs och soja. Genom förändringar av det här slaget har vi fått den västerländska kost som nu tas för given: massor av processade livsmedel, massor av fett- och sockertillsatser, massor av allting – utom grönsaker, frukt och naturligt spannmål”.

Michael Pollan konstaterar att det i USA:s fall gick åt skogen riktigt ordentligt på 70-talet när man skulle formulera statliga näringsrekommendationer.

Senator George McGovern som låg bakom ett första utkast till kostrekommendationer gjorde det fatala misstaget att i klarspråk skriva att man borde äta mindre rött kött och mjölkprodukter. Kommer man som senator McGovern från köttdjursmeckat South Dakota innebär det naturligtvis politiskt självmord. Vilket han insåg. Och rekommendationerna skrevs snabbt om.

I sin rädsla att trampa någon stor lobbygrupp eller väljargrupp på tårna valde man efter det att helt undvika att sätta ord på vad man borde äta mindre av, och i stället fokusera på ”näringsämnen”.

”Hädanefter skulle kostrekommendationer från staten helt sakna klara och tydliga benämningar av naturliga livsmedel, som alla har sina branschorganisationer på Capitol Hill, och i stället uppträda under vetenskaplig täckmantel och tala om näringsämnen, enheter som få amerikaner (knappt ens amerikanska näringsfysiologer) verkligen begrep sig på, men som med ett anmärkningsvärt undantag, nämligen sackaros, saknar starka lobbyorganisationer i Washington”.

Den som blev arg av att läsa någon av Mats-Eric Nilssons böcker ”Den hemlige kocken” eller ”Äkta vara” kommer att bli rasande av Michael Pollans bok. Av den enkla anledningen att han visar på de få men ödesdigra vägval som gjordes för länge sedan, men som orsakat att vårt förhållande till mat spårat ur helt.

Som till exempel när det amerikanska livsmedels- och läkemedelsverket år 1973 avskaffade kravet på att märka varor med ”imitation” om det var just det som såldes i stället för äkta vara.

”Den reviderade imitationsbestämmelsen innebar att så länge en imiterad produkt inte var ’näringsmässigt sämre’ än den naturliga matvara den avsåg att efterlikna – och så länge den hade samma mängd kända näringsämnen – kunde den marknadsföras utan angivande av den förhatliga imitationsstämpeln. (...) Fett i sådant som crème fraiche och yoghurt kunde nu ersättas med härdade oljor, guaran eller gelatin, baconbitar kunde ersättas med sojaprotein, grädden i ’vispgrädde’ och ’kaffegrädde’ kunde ersättas med majzenamjöl och äggulor från färska ägg kunde ersättas med, ja, vadhelst livsmedelsforskarna kunde fantisera ihop, för nu fanns ingen bortre gräns”.

Michael Pollan inleder boken med att sammanfatta sin egen filosofi om kosthållning. Den är åtta ord lång:

”Ät mat. Inte för mycket. Huvudsakligen från växtriket”.

Den går faktiskt att kondensera ner ytterligare till ”Ät mat. Inte kost”.

Med en förbluffande radda forskningsunderlag som stöd visar Michael Pollan i sin bok att det troligen är vårt enda hopp. Vår västerländska kost håller på att ta livet av oss. Vi äter oss till döds. Och ju mer ”funktionell” vår mat blir, desto sämre mår vi.

Fotnot: ”Till Matens Försvar” ges ut av Ordfront Förlag

Mer läsning

Annons