Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elena ensam kvar med alla frågor

Elena Bratko vill inte leva med frågor om varför hennes man dog.

Hon kräver svar på vad som hände. Men får hon ­någonsin veta?

Annons

Tanken var att José Albornoz Leiva själv skulle berätta om sin cancerbehandling, vården efter remisslarvet som försenade diagnosen och framtiden. Så blev det inte. Han avled den 13 mars i komplikationer efter en operation, några veckor efter att vi hade bestämt träff.

I stället är det livskamraten Elena Bratko som berättar om vad som hänt och ansträngningarna för att få veta varför hennes man dog.

– Kunde det ha slutat annorlunda? undrar hon.

Hon sitter vid köksbordet hemma i Bergby. I bakgrunden pysslar hennes mamma, som kommit för att hjälpa till sedan Elena blev ensam. De två sönerna, sex och två år, är hos dagmamman. Allvarlig och målmedveten berättar hon om de senaste månaderna, fyllda av en del hopp och mycket förtvivlan.

GD berättade i november om José Albornoz Leiva som på grund av att hans remiss försvunnit i det dubbla remisssystemet fått vänta mer än sju månader på att läkarna skulle upptäcka hans cancer.

Då var han rädd att den fördröjda diagnosen skulle kosta honom livet. När vi pratades vid i våras berömde han den vård han fått efter diagnosen och hyste gott hopp om livet efter operationen.

Nu berättar Elena Bratko att cytostatikan hade fått bukt med den aggressiva tumören i magsäcken och den skulle opereras bort bara för att vara på den säkra sidan att cancern inte spred sig till intilliggande organ. Ovissheten inför framtiden och om han skulle få vara kvar i livet och hos sin familj hade släppt lite.

Då drabbades familjen oväntat av sorg. Plötsligt stannar hjärtat hos Elenas pappa, som kommit till Bergby för att hjälpa till att ta hand om barnbarnen och hemmet. Hans liv gick inte att rädda.

Två veckor senare opereras José. Allt går bra och hoppet om en framtid stärks. Men så blir han sämre, får feber, andningssvårigheter, hög puls och lågt blodtryck. Elena Bratko och andra familjemedlemmar turas om att vara på sjukhuset.

Han får flytta till intensivvårdsavdelningen, IVA, några dagar, men är sedan tillbaka på kirurgen igen. Blodprov visar på en infektion, men vilken diagnosticeras inte. Han får byta antibiotika och blir bättre.

På kvällen är Elena Bratko och hälsar på med deras äldsta son, men åker sedan hem till den yngre i stället för att sova över. Kvart över tio pratar hon med honom i telefon sista gången.

Fyra timmar senare ringer avdelningen och berättar att José oväntat avlidit. En obduktion visade att det var bukspottkörtelinflammation, en ovanlig komplikation.

– Jag önskar att de hade tagit reda på var infektionen kom ifrån, säger hon nu.

Cancerbeskedet ställde livet på ända och den borttappade remissen gav förtroendet för vården och den fortsatta behandlingen en knäck.

– Man litar på läkarna för själv har man ingen sjukvårdsutbildning.

Det gör hon inte längre, även om läkare de haft kontakt med ingett förtroende. Under och efter sjukdomen har först de tillsammans och sedan Elena Bratko ensam stridit för att ta reda på vem som beslutat vad under behandlingen och motiven för besluten. Hon är långt ifrån tillfreds med alla svar.

Remisslarvet, att det tog några veckor innan cancerbehandlingen började efter diagnosen och att man felaktigt först trodde att tumören spridit sig till lymfkörteln har de anmält till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, som inte ansåg att läkaren gjort fel.

Sjukhuset anmälde den borttappade remissen till Socialstyrelsen och ändrade systemet, något José Albornoz Leiva var glad för och som också Elena Bratko uppskattar. Hon har pratat med den läkare som var ansvarig för operationen, men undrar fortfarande bland annat varför de inte tog reda på vad det var för något som orsakade infektionen. Att få höra att det inte går att alltid ta alla tänkbara prover känns som ett hån.

Hon upplever att det inte går att få veta vem som ansvarar för olika beslut. Varför inte, när det går i alla andra verksamheter undrar hon. Om den fördröjda diagnosen spelade någon roll kommer hon heller aldrig att få veta.

– Det blev fel. Men de säger inte vem som gjorde det och vad man ska göra för att det inte ska hända igen.

Hon önskar att det fanns någon att vända sig till, som kunde granska hela händelseförloppet, från det första besöket på hälsocentralen till att Josés hjärta stannade den där natten för åtta månader sedan.

Sin egen dubbla sorg har hon inte riktigt haft tid för än. Hon har två små barn som mist sin pappa och morfar att ta hand om, hon har slutfört sina högskolestudier och jobbat.

Det praktiska som uppstår när någon dör har tagit extra mycket kraft eftersom deras kyrkliga vigsel inte är giltig rättsligt. På grund av det har hon behövt fullmakt också för att ta reda på vad som hänt José.

Hon har ringt runt för att samla ihop alla journaler från de olika avdelningarna. Sedan har patientnämnden hjälpt henne att skriva en anmälan till personskaderegleringen, dit den som blivit skadad eller anhöriga kan vända sig för ersättning. Ersättningen är inte det viktigaste, hon vill att de ska granska det som hänt.

Hur orkar hon fortsätta ställa sjukvården till svars?

– Jag vet inte. Jag tror att det är aggressivitet.

Hon gör något och får utlopp för ilskan på ett sätt som inte skadar någon.

– Och för att inte bryta ihop och för att förändra för andra och för mig själv.

Nu är det bara dagar till deras tredje barn ska komma.

– José visste att det skulle bli en kille.

När han låg på IVA dagarna innan han dog var hon på ultraljudet och kunde sedan visa bilderna för honom.

I torsdags, den 7 augusti, föddes Sebastian Oleg.

”Man litar på läkarna för själv har man ingen sjukvårdsutbildning”

”Det blev fel. Men de säger inte vem som gjorde det och vad man ska göra för att det inte ska hända igen”

”Jag gör det här för att inte bryta ihop och för att förändra för andra och för mig själv”