Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En alldeles speciell film – men inte fantasieggande

Närmare 30 år har det tagit för ”Till vildingarnas land” att ta steget från storsäljande barnbok till bioduken. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den litterära förlagan är extremt kortfattad och därmed svår att göra något vettigt av. När egensinnige Spike Jonze nu äntligen är färdig efter fem år och massor av filmbolagstjafs tvingas jag också mycket riktigt konstatera att filmen är mer speciell än minnesvärd.

I handlingens centrum finner vi Max, en uppskruvad gosse som känner sig övergiven av både föräldrar och storasyster. Frustrerad som han är över det mesta ställer han till en scen när mamma har en date bara för att sekunden efter rusa ut i ett skogsparti i förortsdjungeln. Strax därefter finner Max sig i ett fantasiland där storvuxna lufsande fantasivarelser lever och leker. För att undgå att bli uppäten utger han sig omgående för att vara kung, och på den vägen är det.

Det finns förstås en poäng med Max kungatitel. Som boss över riket får han äntligen bestämma allt själv. Vilket naturligtvis inte är det lättaste. Det är liksom svårt att styra utan att göra åtminstone en del av sina nästa besvikna. Detta inser även Max, men insikten sitter långt inne. Häri ligger också en del av filmens svagheter. För ska sanningen fram är vår huvudperson en rätt osympatisk karaktär som mest ställer till bråk och tycker synd om sig själv trots en kärleksfull omgivning. Detta gör i sin tur att man mest sympatiserar med mamman, systern och vildingarna, snarare än bryr sig om Max personliga utveckling.

Sedan måste jag säga att jag har lite svårt för denna skapelses halvtrista vardagliga ton. Om man nu ska göra en film med fantasyinslag borde den väl vara mer fantasieggande än så här. Om åtminstone sagovärlden tett sig en smula fantastisk hade jag kunnat ha överseende, men som läget är nu är det bara de stora vildingalunsarna som sätter färg på helheten, och det räcker definitivt inte hela vägen.

Särskilt inte som de inte fått mycket roligt att göra. Äventyrligheterna inskränker sig till lite förstörelse, hoppande på hög nivå och lite skojfightande, och det lär inte ens räcka för att hålla de lite äldre telningarna filmen riktar sig till intresserade fram till slutet.

Peter Eliasson