Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En ambassadör för Sardinien

Hon är feministisk teolog och författare. Men framför allt sard. Michela Murgias historier är sprungna ur kärleken till det ­sardiska språket och ur en muntlig berättartradition.Nyligen kom hennes ”Själamakerskan” på svenska.

Annons

– Jag har svårt att komma på fiktion och jag kan inte berätta om jag inte har någon som lyssnar, utan relation till någon annan finns ingen berättelse, säger Michela Murgia.

Med en lyssnare kan hon berätta – länge och underhållande. I den jordbrukar- och arbetarmiljö där hon är uppvuxen är sådant som litteratur och musik enbart hobbies, inget man gör för sin försörjning. Fortfarande, efter framgångarna såväl i Italien som internationellt med debutromanen ”Själamakerskan”, har Michela Murgias mamma svårt att kalla henne författare.

– När folk frågar henne vad jag gör brukar hon säga ”ingenting, hon skriver lite bara”.

När hon började var det av ren nödvändighet. Som utbildad teolog arbetade hon länge som religionslärare hemma på Sardinien, men har också haft många tillfälliga påhugg.

Bland annat som telefonförsäljare på ett företag vars djupt förnedrande ledarstil fick henne att börja blogga om den vardag hon befann sig i.

Bloggen blev en bok som blev en film. Men först efter att hon blivit kontaktad av en förläggare som också propsade på att kalla boken roman för att slippa eventuella rättsliga konsekvenser.

”Själamakerskan” ser hon ändå som sin första och hittills enda roman. Berättelsen handlar om den fattiga Maria som helt osentimentalt adopterats bort till den förmögna sömmerskan Tzia Bonaria. När den nästan vuxna Maria upptäcker att hennes fostermor också är en ”accabadora”, en kvinna som enligt gammal sardisk tradition utför ett slags primitiv dödshjälp, sätts relationen på prov.

– Det handlar om ärlighet, när Maria får reda på sanningen är det egentligen inte det som Tzia Bonnaria har gjort som upprör utan att alla har vetat om det utom Maria. Hon säger ”du har varit den enda modern, det var hos dig jag blev en dotter”.

I grunden är ”Själamakerskan” en berättelse om moderskap snarare än om primitiv dödshjälp.

Men romanen är också en stark kärleksförklaring till det sardiska språket, skriven av en författare som inte bara förblivit trofast öbo utan också är politisk engagerad för ett självständigt Sardinien.

När hennes romanhjältinna tar ett tillfälligt jobb som barnflicka i en storstadsfamilj i Turin ändrar Michela Murgia romanens italienska syntax och språk.

– I den första delen följer meningsbyggnad och ordval sardiskan, jag följer den djupa rytm som det sardiska folket uttrycker sig med. När hon flyttar till Turin är det till en annan värld och ett annat språk. Det blir som en metaberättelse som låter läsaren emigrera med språket, färgerna och dofterna försvinner.

– När hon flyttar tillbaka återkommer spännvidden i språket.

”Amore” säger Michela Murgia för att sedan berätta att ordet inte finns på sardiska. På Sardinien talar man om ”uppskattning” i stället för fjärilar i magen förklarar hon, den sardiska kärleken innefattar inte bara instinkt utan också ett stort mått av rationalism.

– Det som är beklämmande är att vi sarder ofta beskrivs som djuriska och i händerna på våra känslor, men det är inte alls så. En sardisk hämnd är ingen instinktiv handling utan ett metodiskt projekt.

– Jag ser mig som ett slags ambassadör här, jag vill föra fram det sardiska och dessutom riva ner fördomarna om oss, från Italiens sida

Erika Josefsson/TT Spektra.

Fotnot: ”Själamakerskan” recenserades här på kultursidan den 4 maj av Helena Jäderqvist.